Tisdag den 14/1-2020
PANIK!


Sitter faktiskt på jobbet och skriver. Tog med mig datorn. Kände att jag kanske skulle behöva skriva av mig lite grann. Det går så himla trögt nu. Vet inte varför egentligen. Antingen snurrar det runt runt, oftast när jag kommer hem, på jobbet är det mest vingligt. Riktigt vingligt, sådär så jag får lite ångest. Blir rädd och orolig. Ska det bli såhär jobbigt länge nu? Samma tid som i fjol. Oron sprider sig. Jag har kommit in på utbildningar i Stockholm i vår. Läskigt. Hur ska det gå? Om jag mår såhär liksom? Nu ska jag försöka att inte oroa mig. Försöka att inte jämföra, analysera. Jag vet inte i förväg hur länge jag kommer att må dåligt och varför, kan lika gärna lägga ned och göra det bästa jag kan av det. Jag behöver den positiva energin för att få en chans att må bättre.

Nu är jag hemma. Direkt som jag satte mig i bilen på väg hem ändrades den vingliga yrseln till snurryrsel. Jag fick nästan panik efter ett tag. Jag kände att nu är det ingen slump längre, det är ett mönster…nu blir det såhär. På jobbet vingligt och jobbigt och hemma snurrigt. Jag kom hem och började med maten. Försökte peppa mig, lyssnade på en ljudbok med en terapeut, som tipsade om hur man blir av med ältande tankar. För det är så det blir. Tankarna, känslorna tar över, förstärker alltihopa. Jag måste säga stopp! Det är den enda strategin som jag tror fungerar för mig. Jag prövade att säga stopp, fokusera på barnen, Niklas, maten jag åt…och det gick bättre, det lättade…jag och Niklas har varit ute på en promenad också. Skönt att komma ut och röra på sig. Känner också att det behövs så lite, som att det lättade under middagen, så kan jag lugna mig själv och känna att okej, det är inte ALLTID såhär. Jag styr inte över den, den kommer och går som den vill, det är så, det är sant. Så bara låt det passera. Som en arg, ledsen känsla. Nu tar vi nya tag.

Imorgon ska jag klippa mig. Sen ska jag träna med Niklas och Maritha innan. Jag har också blivit antagen till inte mindre än tre utbildningar i Stockholm i februari och mars. Kan kännas jobbigt när jag inte mår tipp topp och Niklas inte ens är hemma då, men samtidigt är det viktigt för mig att gå framåt, mot mina mål och göra det som jag skulle ha gjort om jag mått jättebra. För annars förminskar jag mig själv, begränsar mig och det får mig bara att må ännu sämre.

Terapeuten tipsade om att skriva ned det bästa som kan hända mig. I motsats till tankar om det värsta hela tiden. Så det tänker jag göra nu:

Jag mår helt plötsligt mycket bättre. Det varken snurrar eller gungar och jag känner mig stark och glad. Sådär oövervinnlig, som jag känner mig efter att ha mått dåligt ett längre tag och det äntligen går över. Lyckan sprider sig i hela kroppen som en behaglig rysning. En satori, som det kallas på japanska. När man blir ett med alltet och totalt närvarande i ögonblicket. Jag ler hela tiden, hela kroppen ler. På jobbet börjar vi utbilda oss för att bredda våra kunskaper och jag känner att jag utvecklas och kan även lära andra det jag kan. Jag går utbildningarna i Stockholm och jag börjar känna mig riktigt trygg och säker på att resa själv, hitta och inte bli orolig när jag går vilse ibland. Jag blir en fena på offfice helt plötsligt och bokar nya, utvecklande utbildningar till längre fram. Jag ser verkligen fram emot dessa. Niklas är borta och jag mår så himla bra ändå. Jag känner mig så lycklig och stark. Så duktig och kompetent. Jag fortsätter att träna regelbundet och förbättrar konditionen avsevärt. Järnvärdet är bra igen. Jag har bestämt mig för att genomgå operationen för att slippa blödningarna och det känns jättebra. Gruvar mig lite grann men det känns verkligen som rätt beslut. Det finns massor av stugor ute på hemnet och jag botaniserar och drömmer och jag ser framför mig en sommar med en alldeles egen stuga. Min dröm kommer äntligen att bli verklighet.