Lördag den 23/11-2019


Morgon. Lediga. Önskar att jag kunde ha vaknat på ett bättre sätt. Var orolig över min konstiga mens. Att det ska vara något onormalt. Att det är cancer. Satt och såg på ett program som hette Heal igår kväll. Det handlade om det här med tankar och tron och vilka känslor som är undertryckta och att de kan skapa sjukdom i kroppen. Då blir jag alltid lite  rädd. Jag vet precis vad de menar. Jag förstår och känner igen sambandet mellan tankar och känslor och hur man mår. Jag vet att min inställning betyder mycket. Om jag kan släppa motståndet och slappna av och tänka what ever, det är lugnt, så mår jag genast bättre än när jag stressar upp mig med jobbiga tankar som handlar om what if. Men det svåra är att kunna styra detta själv. Att inte bli uppslukad av omedvetna tankar, som drar igång hela maskineriet utan att jag hinner med. Att kunna tänka och känna rätt och det ska kännas äkta, på riktigt. Att liksom lura sig själv. Hur gör man det? Det låter så lätt men det är det inte. Jag tror att när jag ibland lyckas tänka: - Ok nu är jag mer yr igen, men det kommer och går och det går över som alltid annars. Jag fortsätter där jag är och gör det bästa av situationen. Då mår jag också bäst. Kroppen och hjärnan får signaler att ok, allting var faktiskt ok, det ordnar sig, ingen fara på taket, då kan vi slappna av. Då kan kroppen göra sitt och jag mår genast bättre. Men ibland när det blir lite väl mycket yrsel, när det känns som den stör mig extra mycket, är det svårt att tänka så och verkligen tycka att det är sant. För egentligen är jag less och besviken och arg över att ens behöva känna såhär. Men faktum är att jag klarar av det så mycket bättre nu än för några år sedan. Då levde jag i konstant ångest och rädsla och begränsade mig massor. Jag trodde så lite om mig själv och vad jag klarade av gick hela tiden och suckade inombords. Önskade att jag var någon annan. Alla andra levde ju det liv som jag ville leva. Nu tar jag ansvar för mitt liv. Jag vet att det är begränsat och att jag måste göra det bästa av det utifrån mina förutsättningar. Jag kan göra nästan vad jag vill idag. Jag svajar då och då, kämpar fortfarande men lever trots allt mer avslappnat, känner mig tryggare, starkare och inser att vi alla bär på våra ok i livet och mitt ok har lärt mig så mycket och gett mig en personlig utveckling som jag aldrig hade fått annars. I grunden har jag blivit en öppnare, kärleksfullare och gladare människa. Det tror jag är meningen i livet för alla själar.