Söndag den 3/11-2019
MÖRKER!


Mörkret gör mig obehaglig till mods ibland. Det får mig att känna mig instängd, inte fri på nåt sätt. Så många tunga känslor, kopplade till minnen från i fjol och flera år innan det gör sig påmind. Det är svårt att skaka loss dem och ta nya tag. I morse vaknade jag före fem och låg och grubblade i sängen. Det ilade till i huvudet då och då, troligvis spänningar från nacken. Jag kom på mig med att tänka så mörka tankar hela tiden, om allt möjligt. Inte konstigt att man blir lite nedstämd. Det finns många saker som skrämmer mig. Som att bli sjuk, må dåligt, att det händer Niklas eller barnen någonting. Allting blir dessutom så obehagligt när man tänker på dessa saker mitt i natten. Så varför gör jag det? Gillar jag att plåga mig själv? Det är konstigt egentligen. Hjärnan gör allt för att skydda mig men det blir ofta på fel sätt. Så hur ska jag då vända detta?

Jag måste hitta små saker i vardagen som jag kan se fram emot. I morgon ska jag träffa Maritha och äta lunch på stan. Hon ska på intervju på Niklas jobb, som hans handläggare. Jag hoppas att hon får jobbet. Det innebär att vi kan gå ut och äta lunch oftare, fysa ihop och träffas mycket mer än vi kan göra nu. Jag hoppas också att vi snart får ett besked från Torgny. Jag förstår inte varför det tar sån tid för honom att kolla upp priset. Jag vill börja planera, drömma och se fram emot våren i stugan.

Nu har jag och Niklas varit ute och promenerat i solen. Det är tio grader kallt, gnistrande fint nu när snön har lagt ett tunt lager över marken. Vi gick stigen upp mot Norr Svartbyn, förbi den gula, fina gården på höjden, som fyller mig med samma härliga känsla som huset i Övre Tväråsel. Konstigt egentligen. Vad är det för dragningskraft dessa hus har på mig? Har jag bott i ett liknande hus i ett tidigare liv? Vem vet. Jag gick mest och spydde galla över hur dåligt jag har mått på sistone. Behöver få ur mig det då och då. När det gått några dagar då jag känt att jag bitit ihop, när jag försöker vara tapper, tänka rätt saker, ha rätt inställning till livet men nånstans känns det inte bra. Jag börjar anklaga mig själv, nästan förakta mig själv för att jag inte kan må bra. Då är det skönt ibland att bara få må dåligt, acceptera att det är skit, att jag känner mig skit och det är ok. De känslorna är ok. De är befogade och de kommer att gå över. Precis som de alltid gör. Nu ska jag försöka se ljuset. Samla skatter igen. Jag ska försöka meditera mycket. Inte hoppa över det när det känns som fullt upp. Jag ska verkligen prioritera det och lyssna inåt, jag behöver komma i kontakt med min själ, känns hur jag mår på riktigt och vad jag ska göra härnäst. Jag ska ge det en chans. Har inte tagit mig nog med tid till att meditera i höst. Har liksom prioriterat bort det när jag mått sämre, vilket är fel.

Jag och Niklas har varit i Luleå på lite ärenden. När vi var på Biltema för att fika fick jag mensvärk. Jag är på femte dagen och när det har varit lugnt med blödningen nån dag och den kommer igång igen, kan jag få extremt ont. Det har blivit värre och värre. Såhär hade jag inte tidigare alls. Jag kommer knappt ihåg att det gjorde såhär ont att föda barn. När jag kom hem satte jag mig på toan och då kändes det som jag födde fram nåt, två stora, blodklumpar. Usch. Det kändes som om jag skulle svimma nästan. Sen satt jag i duschen i en halvtimma för att lindra värken. Nu sitter jag i soffan med värmekudden på magen. Såhär ska det väl inte vara? Jag har bokat tid på gyn i Luleå den tredje december. Då får jag nog svar. Men jag gruvar rätt mycket. Är rädd för vad det kan vara. Jag har ju haft nåt i livmodern tidigare, som hon inte riktigt vetat vad det är för nåt. Är rädd för att måsta operera bort nåt. Jag har aldrig opererat mig tidigare.