Söndag den 16/7-2023

Plötsligt mörker!

 

Snacka om ångestsöndag. I morgon börjar jag jobba efter fem veckors semester. Det har varit underbara veckor. Förutom att vädret har varit helt fantastiskt så har jag mått toppen och njutit av det som gör mig lycklig. Jag har paddlat kajak med Niklas på morgnarna, badat, suttit på bryggan och torkat i solen och lyssnat på P1s sommarpratare. Vi har promenerat, ätit god mat, druckit vin och bara varit. Jag har både umgåtts med familjen och vännerna men mest varit på tu man hand med Niklas. Idag regnar det och är mörkt och mulet för första gången på länge. Jag är yrslig och låg och känner mig fruktansvärt trög efter att ha förlorat i Besserwisser ännu en gång. Det kan låta som något banalt men saker som jag vet att jag borde veta kommer jag inte ihåg. Det är som att jag har sirap i huvudet ibland. Kanske beror det på klimakteriet eller så nåt ännu värre som jag inte ens vill tänka på. Hur som helst suger det att varken känna sig snygg eller smart längre. Yrseln är det enda som hänger kvar, tråkigt nog. Den kunde jag gärna växa ifrån. Denna ständiga följeslagare som dagar som denna tynger mitt sinne och väcker jobbiga, mörka känslor inom mig. De glättiga, underbara dagarna jag upplevt senaste veckorna är ett minne blott och helt plötsligt blir mitt sinne lika dystert som så ofta tidigare. Visst kan vi inte vara glada och upprymda jämt. Men jag har nog aldrig känt mig så tyngd av vemod att tvingas lämna semestern bakom mig som i år. Må dimman lätta och ljuset åter lysa i mitt ansikte.