Måndag den 22/7-2019


Helgen är förbi. Helgen när jag kände mig sämre igen. När gunget under mina fötter, känslan av att bara vilja krypa in i en mörk vrå; inte tänka, inte prata, inte planera, inte packa, inte fixa kommer som ett icke önskvärt paket. Semester brukar innebära detta. Jag har varit så glad och tacksam att jag fått de här första fina veckorna då jag mått så himla bra. Det är fantastiskt. Min utmaning nu är att ändå njuta. Att ändå mitt i det jobbiga hitta guldkornen. Det är en tillfällig svacka. Det brukar det vara på sommaren. Snart drar jobbet igång. Vi ska titta på inte mer än tre stugor idag. Drömmen lever vidare. Är det meningen så kommer det att kännas. Jag kommer att känna när det är rätt. Det vore så himla underbart att ha en stuga att inreda och komma till när det börjar bli vår igen nästa år. Jag tror att även mina barn tycker om att vara i stugan tillsammans med oss när de väl är där. Elliot vill helst sitta hemma och spela spel på datorn men när han väl är där har han det bra. Det är så härligt med vår familj. Jag är så glad och stolt över att vi trivs med varandra. Igår åt vi på Pinchos i Luleå allihopa innan Adina åkte hem till Stockholm. Vi skrattade och hade trevligt. Allihopa. Mina underbara fyra barn och Niklas. Jag är så tacksam att jag har dem i mitt liv. Där jag är idag är egentligen helt fantastiskt.

Man skapar och ansvarar helt och hållet för sitt eget liv. Jag är så stolt över mig själv som har skapat detta liv. Trots att jag kämpar med mina obehag och demoner. Så många möjligheter finns därute. Jag tänker fortsätta att ta dem. Som i höst. Vi har möjlighet att utbilda oss och därmed utveckla oss på mitt nya jobb. Den möjligheten ska jag fånga. Jag vill lära mig mer om mig själv och om hur andra männskor fungerar. I grupp och enskilt. Såna kurser finns. Sen kommer jag att lära mig mer på jobbet, ta mer ansvar, resa och känna mig duktig, känna en tillhörighet, en delaktighet som jag inte känt på väldigt länge. Oavsett hur jag mår finns dessa möjligheter eller utmaningar. Jag ska anta dem alla och växa som människa.

Jag återkommer med rapport om hur stugorna var som vi ska titta på idag.

Nu har jag och Niklas varit ut och cyklat. Det gick bra med knät. Första gången jag rört på mig sen vi var i Stockholm. Det var härligt att cykla i det varma vädret. Det är jättevarmt just nu. 25 grader minst. Det jobbiga är när man kommer hem och är yr. Det går tungt nu och det är så jobbigt och svårt att se förbi det. Gode Gud ge mig styrka.

Det blev en bra dag. Vi tittade på stugorna och vi föll framför allt för den första vi kikade på som ligger i Degernäs, bara 20 minuters bilväg från Boden. Men vi funderar.

På natten sov jag ingenting. Jag har sovit halvbra de senaste nätterna och som det kan bli för mig då så blir jag stressad och orolig och sover ingenting. Jag och Niklas gick upp klockan halv fyra. Nu sitter jag här och mår dåligt. Ska jag måste gå igenom den här jobbiga processen åter igen. Sova som är så underbart. Jag brukar somna så fort jag lägger huvudet på kudden. På sistone har det varit viktigt att sova, gå och lägga sig i tid för att inte ha så mycket yrsel. Det är inte ofta som jag inte sover någonting alls. Jag är fortfarande ledig, har inga måsten dagen efter men ändå får jag panik. Jag vet att jag kan få så här svårt att somna, och vetskapen gör det möjligt. Det är så galet. Att vetskapen hur hjärnan fungerar inte kan hjälpa mig. Jag går i fällan ändå.



Nu är klockan halv elva. Jag gick och lade mig klockan fem. Hade ångest ett tag men lugnade mig själv med att det alltid blir såhär och att om jag bara lugnar mig så somnar jag om till slut. Jag har ju inget som brådskar idag. Jag somnade och sov till åtta. Bättre än ingenting. Känner mig hyfsat pigg och igång. Har packat ihop för att åka till stugan. Det är supervarmt även idag. Var precis förbi Elliot, som målar hos Mattias, och gav honom en glass. Han tjänar sina första pengar, han är så duktig. Känns lite jobbigt att lämna honom här hemma medan vi åker till stugan. Nu börjar det dessutom bli lite mörkt om kvällarna. Å han är lite mörkrädd. Han är ju bara 13 år faktiskt.