Fredag den 7/6-2019
FRID!


Vilken härlig dag vi hade igår. Vi var i stugan sedan onsdag kväll eftersom torsdag var röd dag. Det är sommarvärme här uppe äntligen och första gången vi varit i stugan då det känts som riktig sommar. Jag tom doppade mig i älven. Kallt men kul och skönt ändå. Vi solade, badade i poolen, fikade, pappa och Tomas kom förbi några timmar också. Vi grillade till middag och packade och åkte hem på kvällen. Jag packade färdigt inför Stockholmsresan, som jag ska göra i veckan. För ikväll åker vi tillbaka till stugan igen. Såklart. Det är underbart sådana här dagar. Jag och Niklas har börjat jogga lite grann runt elljusspåret, som går precis utanför stugtomten. Få se hur det kommer att gå med alla krämpor. Än så länge går det bra. Även om det går upp och ned med mitt mående, och jag försöker hitta en balans särskilt på jobbet, där det går lite tyngre med gungyrseln, så håller jag modet uppe. Jag är tacksam för de stunder som jag njuter fullt ut och över allt som jag faktiskt kan göra. Det är någongting tror jag på jobbet som gör att det känns tyngre. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Om det är prestationskrav eller att jag känner mig underlägsen de andra. Ungefär som när jag började gymnasiet i Piteå efter att ha gått ut grundskolan i Älvsbyn med högsta betyg. Helt plötsligt var jag inte den smartaste längre. Det kan vara jobbigt för alla. På mitt gamla jobb tog jag för mig i slutet, hittade min roll och vågade byta bana. Jag kände mig stolt och stark och begåvad. Nu känner jag mig mer orolig att jag ska orka sättta mig in i allting fort nog. Alla verkar så duktiga och smarta. Tänk om jag inte lever upp till Karies förväntningar. Tänk om de inte tycker att jag tar för mig ordentligt. Kanske kan sådana tankar omedvetet flyga omkring i mitt huvud. Sen gör ju inte yrseln det lättare för mig. Den ger mig också negativa tankar om mig själv och min egen förmåga. Men det är nu prövingarna ska stärka mig. Det är nu jag ska låta mitt inre skina igenom. På alla plan. Mina livsmål går först. Jag ska sätta mig ned och fundera över vad jag vill med mitt nya jobb. Vad det finns för nisch för mig, där jag kan få glänsa lite extra.

Nu är det kväll i stugan. Solen lyser över den glittrande älven fast klockan närmar sig tio. Sofia står vid älvskanten och fiskar med ett kastspö och Niklas och pojkarna sitter på inglasningen och spelar brädspel. Vi har ätit tacos allihopa, druckit lite vin, badat i älven och i poolen. Det är mysigt. När jag sitter nere i trappen i slänten ned mot vattnet och blir betagen av naturen och dess storhet blir jag lugn. Vad är det med naturens stillhet som ger människor lugn och känsla av frid? Är det dess absoluta avsaknad av stress. Dess totala oförståelse för bråttom eller tid över huvud taget? Är det dess skönhet, som överstiger alla skönhetsoperationer i världen? Kanske allt det. Det som påminner oss om att vi trots allt är en del av den. Att vi är som lyckligast när vi hittar tillbaka till lugnet och skönheten och tystheten. Den finns inom oss. Den finns här. Frid.