Måndag den 17/12-2018

JAG VILL GE UPP!

Sofias födelsedag. Jag jobbar hemma. Försöker slutföra dokumentationen i Heden, men det går så trögt. Det var länge sedan det gick såhär tungt. Det släpper liksom inte. Det har fastnat. Snurrar sakta…gör mig tokig. Jättesvårt att kunna fokusera. Jag kämpar med mina tankar, med mitt motstånd, känner mig uppgiven. Det brukar komma och gå, men jag är rädd att jag är den som låter den stanna kvar. Jag ger den för mycket fokus, eftersom den tar all min. kan inte göra något längre utan att påverkas. Ibland känns livet bara så hopplöst. Jag vet hur det kan vara när det är bra, jag vet hur lycklig jag kan vara. Det svåra nu är att de få ögonblick som jag mår bra nu känns obehagliga. Jag kan inte njuta av dem. Jag får panik. Jag vet att vi alla har våra ok att bära, men mitt känns så tungt ibland. Ge mig ett tecken snälla…jag har så många verktyg men känner mig som någon med tummen mitt i handen.

Just nu kan jag varken jobba, läsa, se på film, meditera eller något annat utan att det snurrar i mitt huvud. Min kropp har säkert hittat tillbaka till sin sköna, bekväma motståndskänsla när hela jag skriker av frustration, stress och hopplöshet. Den tycker att det är skönt och hemvant, därför får jag bara mer och mer av detta tillstånd i kroppen. Jag är fast. Jag hittar inte ut. Ingen kan hjälpa mig. Jag skiter i det här nu. Jag kan aldrig bli den jag vill vara, bara den jag tvingats bli det senaste 20 åren. Pga yrseln. Du vann din jävel. Du vann! Är du nöjd nu? Snart får du hitta en annan kropp att husera i!

Det var det här jag befarade. Att den här yrseln skulle bli frekventare. Å min rädsla besannades såklart. Jag har själv dragit den över mig och nu kan jag inte komma loss. Mitt liv känns åter igen som en kamp för överlevnad. Jag vet inte om jag orkar börja om igen..för vilken gång i ordningen? Jag trodde att jag kunde göra allt ändå, trots yrseln. Men jag klarar inte av att göra det jag ska nu här hemma. Det snurrar för mycket och jag blir så frustrerad av det. Jag kan inte vänja mig vid det. Då finns inget val, för kroppen verkar inte vara barmhärtig mot mig.