Söndag den 9/10-2018

Valdagen. Sitter och funderar på om jag ska berätta för Maritha på mitt jobb, som jag kommit nära, om min yrsel. Men jag är osäker på hur och om det har någon betydelse. Jag är den jag är pga allt som hänt i mitt liv. Däremot försöker jag hitta tillbaka till mig själv, till ett liv som jag själv väljer att leva utan att rådfråga yrseln först. Vad vill jag? Inte, vad kan jag göra när jag mår såhär? Hörde nyss en sann historia om någons farmor här i Boden, som var 82 år och dement, som försvunnit och de anhöriga gick ut med en efterlysning på facebook. Hon hade cyklat iväg. Många letade i Boden med omnäjd men utan resultat. När man hittade henne senare på kvällen hade hon cyklat ända till Piteå! Hon var 82 år och cyklade från Boden till Piteå. Jag kan inte undgå att tänka att hon klarat det pga hennes hjärna inte längre fungerar som en normal hjärna. En normal hjärna hade sagt till henne att hon som var så gammal absolut inte skulle orka cykla så långt själv. Men eftersom ingen talade om det för henne så cyklade hon. Tänk vad långt vi kan komma i livet om vi inte intalar oss en massa ”sanningar” om oss själva. Att vi inte är bra nog, smarta nog, snygga nog, vältränade nog. Det sitter i huvudet. Helt otroligt upplyftande tanke. Eller hur?

Känner inte för att åka på jobbet i morgon precis. Känner mig så osynlig och utanför när jag inte har någon tillhörighet.