Lördag den 1/9-2018

Tidig morgon. Lämnat Adina på Kallax. Hon var trött, lite pirrig och tårögd. Jag med. Jag pratade med henne när hon kommit fram, ännu mer trött och hungrig och lite hemlängtan. Jag vet precis hur det känns. Den där läskiga otryggheten och ensamheten. Men hon lyckades vända det, äta lite grann, tog sig själv ända ut till Kungens Kurva och Ikea och inhandlade det viktigaste till rummet, tog en uber tillbaka. När jag pratade med henne då var hon piggare och gladare. Hon skulle möta Elina på stan och sen mysa hemma hos henne, sova över där också. Det känns skönt i mammahjärtat, men jag slås då och då av tomheten, av en era som gått ur tiden, av en sorgsenhet av att inte ha henne nära längre. Ändå är jag stolt över henne och vill att hon ska utvecklas och fyllas av äventyr och nya upplevelser. En mammas dilemma kan jag tro. Men jag saknar henne. Hon fattas mig.

Stugan som vi tittat på idag var absolut inget att ha. Den var risig och inte ens inredd på övervåningen. Besviken men ändå glad att vi tittat på den så att jag kan lägga den åt handlingarna. Bara att vänta på nästa. Det är ju ändå inte aktuellt just nu för oss. Jag vet inte vad som är aktuellt för oss nu egentligen. Vi har mer tid tillsammans, jag och Niklas. Vi blev plötsligt fyra istället för sex. Så konstigt och läskigt.