Söndag den 7/10-2018

UPPFOSTRAN!

Uppe med tuppen, alldeles själv. Har ätit frukost med tända ljus, läst lite på boken om coachning som vi lånat från skolan. Den är intressant och man får en del tankeställare om hur man är mot sina barn. Det viktigaste jag har lärt mig och som jag övar på varje dag är att lyssna mer aktivt. Att låta barnen, men även andra i min omgivning få prata till punkt och inte avbryta, inte tänka på annat under tiden, utan bara lyssna. Med Sofia igår jobbade jag med att låta henne prova själv. Hon ville hjälpa mig med palten och skulle mala fläsket i mixern. Istället för att göra i ordning mixern själv åt henne som jag annars alltid har gjort och instruerat henne ordentligt, lät jag henne prova själv. Det kliade i fingrarna när jag såg hur hon hade problem med att sätta dit locket ordentligt men jag lät bli att bry mig och hon klarade det till slut. Det här får jag jobba med mig själv också. Att prova själv utan att måsta be om hjälp direkt. Lita på min egen förmåga att lösa problem på. Jag blir lite lessen ibland när jag tänker på hur jag inte har varit så här mot mina äldre barn som redan flyttat hemifrån. Jag kan ju se hur jag hämmat, särskilt Samuel, som varit mer känslig och orolig, mer annorlunda. Eller så har han varit så lik mig att jag på nåt sätt har försökt göra om honom, för att det skrämt mig att han varit som jag. Jag vet inte. Jag har nog pushat honom att göra saker på sätt som inte passat hans personlighet, fått honom att känna sig dålig när han inte klarat det. Jag har inte stöttat hans underbara, fina, speciella natur och gett honom rätt verktyg att jobba med så att han har kunnat känna att han kan, att han duger och är bra, på sitt sätt. Bara för att han inte gjort rätt på mitt sätt. Men man kan inte få saker ogjorda. Man kan bara försöka göra saker bättre från och med nu. Jag är så tacksam för att yrseln har fått mig att inse allt det här om mig själv och andra. Att jag har fått möjligheten att förbättra mina relationer så oerhört mycket. Få ett rikare liv. Framför allt kunna ge mina barn ett rikare liv.

I går bjöd jag på palt. Det var hela vår familj och sen fyra av Adinas kompisar. Det var så mysigt. Sen spelade vi frågespel på kvällen. Sofia fick vara med och hennes ögon lös av glädje när hon fick sitta med i ringen av ”stora tjejer”. Nu ligger de och sover i Sofias dubbelsäng; storasyster och lillasyster. Så fint. Jag är så glad att de har den kontakten med varandra. Samuel och Elliot umgås också mycket med varandra och det känns så bra att jag vet att när jag och Niklas inte finns här längre så har de varandra, och jag tror  och hoppas att de kommer att umgås lika mycket då.

Det här med att jag alltid har någonting, något kroppsligt symptom som gör mig orolig och rädd för att det inte ska gå över. Just nu har jag något obehagligt som pågår med mitt vänstra öga. Det blixtrar till i ögonvrån då och då. Inte som jag brukar ha nån gång då och då, när jag ser flimmer och blixtrar framför båda ögonen, även när jag blundar. Men det brukar gå över på en kvart ca och då ser man flimmer framför ögonen även när jag blundar. Så är det inte nu. Då blir jag orolig. Tumör? Fel på ögat? Sen har det hållit på i en timma drygt nu. Känns bättre ett tag, sen kommer det en vit blixt. Jätteläskigt. Jag hoppas innerligt att det går över snart.

Har nu varit på vc och kollat upp detta. Googlade själv innan och kom fram till att det borde handla om glaskroppsavlossning, som börjar i medelåldern och som kan ge vita blixtar i utkanten av ögat, precis som för mig. När man är närsynt kan det börja tidigare. Men man bör kolla upp om man har blixtrar så att inte näthinnan tagit skada, för det finns en liten risk att den lossnar och då måste man fästa den akut med laser. Det har Ture gjort för några år sedan. Så det är bara att gilla läget och hålla koll på att det inte dyker upp som en mörk ridå från ena hållet av ögat som ger synbortfall för då kan det vara nätavlossning som är allvarligt. Skönt att ha kollat upp det. Blev lite orolig att det skulle vara nåt i huvudet eller nåt. Synen är man ju också rätt rädd om så.