Söndag den 23/9-2018

IRRITERANDE YRSEL!

Hela morgonen har jag innerst inne irriterat mig på den här yrseln. Det här jobbiga, som stör mig på ett märkligt sätt. Jag kan bara relatera till en känsla av felbalans, som om balansen i kroppen tippar över på en sida. Det känns bara fel, fast jag fungerar som vanligt. Jag borde kunna bortse ifrån det eftersom jag är van, kan fungera som vanligt. Varför kommer jag alltid tillbaka till känslan av irritation och frustration? Antagligen för att kroppen har ett börjat reagera på det automatiskt. Känslominne. Kroppsminne. Jag får samma reaktion automatiskt. Jag är medveten om det, försöker vara här och nu, mediterar släpp-kontrollen- meditationer, ändå…jag tror att det är den här känslan av kontroll som saboterar. Jag tänker på situationen, när mitt knä har gått ur led. Hur jag haltar, går med kryckor tom, varje steg gör ont, kanske bultar det i när jag sitter ner och jag blir begränsad på en massa sätt och vis. Även om det är jobbigt och jag kanske måste avboka eller inte kan genomföra vissa saker, så är det liksom ok. Jag vet att det kommer att gå över, det läker och blir bra, alla runtomkring vet varför jag haltar och förstår och accepterar det. På nåt sätt blir allting mer uthärdligt då, jag kan släppa kontrollen för jag vet hur det kommer att gå mest troligtvis. Hjärnan slappnar av och kan se förbi smärtan och allting kring skadan. Men som för mig, ovissheten och kraven utifrån att jag är frisk och pigg, kraven från mig själv att prestera, fastän min kropp protesterar och min hjärna skriker: - Shit vad allt är jobbigt när det är såhär, nu blir allting tråkigt, hur länge ska du må såhär egentligen? Sist gick det över fortare, tänk om du mår såhär för alltid nu??

Den här sekundära effekten av att må såhär, alltså alla negativa tankar, känslor som är ihopkopplade med yrseln, är så mycket värre. Den drar ned mig i ett mörkt hål om jag inte ser upp. Jag försöker tänka: - Men det går alltid över. Det kommer och går men är aldrig konstant. Klarar jag av det så kan det klinga av. Klarar jag inte det så tar det längre tid innan det försvinner, men det försvinner alltid. Jag tänker inte låta den hindra mig, men jag behöver inte kämpa emot den. När knät är svullet kämpar jag inte emot det, jag tycker lite synd om mig själv, tar hand om mig själv, vilar, anpassar mig så att det ska kännas bättre, följer med strömmen.

Just nu är en turbulent tid för mig. Jag oroar mig inte så mycket som jag vet utan tycker lite grann att det också kan bli spännande. Men inom mig svajar det av osäkerhet. Men jag går på min känsla, som talar om för mig att det här blir kul, spännande, det här klarar jag såklart av. Farhågorna finns där, men de är inte relevanta. Jag tänker vara mer modig nu, så att mitt liv kan blomstra. Jag ska bygga upp min självkänsla mer och mer. Så att jag kan lita på mig själv igen. För det kan jag. Lita på mig själv.