Söndag den 16 juli 2017

HJÄRNSPÖKEN!

 

Nu är det tungt. Jag har svårt att skriva nästan för att det sakta snurrar runt i huvudet så fort jag läser, ser på tv, skriver, sitter ner och gör något. Så länge som jag rör på mig går det bättre. Den här yrseln som gör sig påmind när man ska sova, slappa framför tv:n eller som nu; skriva, är jobbig. Jag känner att jag inte kan slappna av någonstans. Den brukar inte vara såhär intensiv eller långvarig, som nu. I flera dagar har den här yrseln slagit till när jag kommit hem från jobbet. Då när jag vill vila, återhämta mig. Jag har haft en full vecka och sista helg. Alla i familjen är lediga nu och jag kämpar vidare. Jag kämpar framförallt med mig själv. När mina yrselproblem blir mer påtagliga och semestern är i antågande dyker mina hjärnspöken upp. De viskar i mitt huvud: - Ja, nu blir det sådär som du befarade. Du som har längtat så mycket efter semester och vila från jobbet. Tänk på  allt roligt som du har planerat, hur kul blir det nu när du är yr mest hela tiden. Oron gnager i mig och för minsta lilla känning av yrsel skapar negativa tankar, känslor och stress. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här karusellen. Det är inte första gången, men just den här snurryrseln är jag inte lika van vid. Jag hoppas att jag kan sova i natt trots den och att det känns bättre i morgon. Då kommer det att kännas lite bättre. Rädslan finns alltid när jag mår såhär dåligt är att det ska vara såhär länge, inte ge med sig. Ändå vet jag att det nästan aldrig blir så. Vad måste jag göra?

Jo, släppa taget helt och hållet. När jag inte kan sova för att det snurrar runt i huvudet hjälper det oftast när Niklas ligger och håller om mig. Då blir jag lugn. Det måste betyda att jag måste släppa taget, sluta kämpa emot. För det gör jag. Jag liksom spänner mig, försöker tänka mot snurret, spjärna emot. Om jag släpper efter är jag rädd för att det ska snurra som bara den. Det har det gjort ibland. Men kanske kan det sluta efter det. Kanske ger den upp om jag gör det. Sen se på det som jag kan göra istället för det jag inte kan göra. Som ikväll. Då bakade jag en äppelkaka. Det gick bra. Istället för att se på tv, för det är jättejobbigt. Jag har läst i min bok när jag kom hem idag. Så jag har ju inte mått såhär for ever liksom…fastän det känns så. Jag kan ju skriva trots allt fastän det känns jobbigt, som att cykla i motvind nästan. Jag kan också prova att fokusera helt på det jag gör, utanför min kropp och inte innanför min knopp så känns det mindre påtagligt. Det blir nog bra. Jag ska skriva här så fort det känns bättre så att jag får bevisat för mig själv längre fram att life goes onJ