Fredag den 19 maj 2017

ATT LYSSNA TILL SIN INRE RÖST!

 

Idag ska jag och Adina åka till Luleå, shoppa, gå på spa, äta middag ute och sova på hotell. Ser fram emot det. Eller gruvar mig lite grann som vanligt om jag ska vara ärlig. Hur blir det med yrseln? Hur sent orkar jag vara uppe? Massagen som jag ska få brukar få mig lite yr just efteråt, hur blir det då med middagen sen? Kan jag njuta då?

Alla dessa frågor som snurra i mitt huvud omedvetet innan jag ska göra nåt sånt här. Skapar lite stress inombords, negativa tankar och känslor, lätt oro.

Men den här gången försöker jag fokusera på det viktiga med den här resan. Adina. Det är hennes 18-årspresent. Det är min stund med henne. Det är så sällan vi är på tu man hand hon och jag.  Att shoppa och äta god mat är trevligt men att få tid att prata och umgås med henne är större. Mitt mål att vara mer närvarande ska vara min röda tråd i dag. Att lyssna, att vara sann mot mig själv och henne. Att tala om hur mycket jag sett fram emot detta.

Jag lyssnar på en ljudbok för tillfället som heter ”Drömliv”. Den handlar om att lyssna på sin själ, på sin intuition för den vet mitt bästa. Egot talar också om för mig vad den tycker att jag ska göra, men det handlar ofta om rädslor eller egoistiska saker. Själen vill mitt allra bästa. Man vet när den talar och det är sant. Som det här med mitt jobb. Jag känner att jag skulle må bättre av att sluta, att det har gått så länge nu då det inte är bra. Jag stannar för att jag är rädd för förlusten av pengar, för att jag inte ska klara av något annat. Ända sedan jag blev yr för snart 20 år sedan har jag begränsat mig och avstått från en massa saker som jag egentligen vill göra. Samtidigt vet jag att när jag gör något som jag verkligen vill och älskar så mår jag bra. Då kan jag vara här och nu och yrseln är som bortblåst. Det är nästan så att jag inte längre vet vad jag vill, vad som får mina ögon att lysa längre för att så många saker har känts omöjliga för mig. Men när jag tänker efter så är det den där instinktiva känslan, som snabbt ger sig till känna ibland som är den rätta. Det dyker upp en möjlighet att gå en utbildning som låter spännande. – Ja är min första tanke, vad kul! Sen smyger sig de andra tankarna fram: ska du resa själv? Hur ska du orka sitta en hel dag på en kurs? Tänk om du blir jätteyr och inte kan vara med? Nej, jag skjuter nog på den där kursen. Den kanske går nästa år. Då passar det nog bättre.

Jag har dock blivit mycket bättre på att utmana mig själv. Ser fram emot mina resor mer än jag gruvar mig. Vad är det värsta som kan hända? Det finns så många stunder som man ändå kan njuta av. Välbehagets skatter. Tacksamhet. Jag har så mycket fint i mitt liv. Min familj, min släkt och vänner. Jag ser verkligen fram emot att dela mina barns framtid. Se vad som händer med dem, hjälpa dem, finnas där för dem. Jag vill bli en närvarande mamma, inte bara en städande, plockande mamma som springer runt i huset och gnäller.

Sen har jag funderat på att återta mina tyskastudier. Det roligaste jag visste och vet är språk. Så många gånger som jag velat ta tag i mina språkstudier men hela tiden skjutit upp. Nu känns det som det är försent. Eller? Ska man ge upp när man är 45? Tänk om jag kan läsa upp tyskan och bli översättare? Min själv vill det. Men mitt ego hindrar mig. Alla praktiska nackdelar, alla rädslor att misslyckas. Svårt att övervinna. Vi får se hur det blir på jobbet nu med den här utredningen. Kanske finns det hopp. Jag ska sannerligen fundera över sommaren.