Lördag den 1 juli 2017

UPPFÖRSBACKE!

 

Jag är så arg och ledsen idag. Det känns verkligen som att helgerna, när jag är ledig och har sett fram emot så mycket, oftast är yrsliga och jobbiga. Det har varit så ett tag nu och jag har försökt vara lugn och accepterande och snäll mot mig själv men idag känner jag att jag är less. Less på att vara förstående och positiv. När jag mår bra planerar jag massor, ser fram emot så många saker. Som i helgen till exempel när Niklas fyller år i morgon. Då har vi bjudit folk hit på smörgåstårta och tårta. Nu ångrar jag ju det. Varje steg är jobbigt. Tankarna snurrar och jag blir irriterad och otålig. Jag ser framför mig hur hela sommaren, när jag äntligen är ledig, blir likadan. Mitt liv är bara en kamp känns det som ibland. De enkla sakerna i livet blir till en kamp. I motsats till det blir de enklaste sakerna i livet helt underbara också, när man väl mår bättre. Just då är det värt det. Men inte nu.

Det är svårt att vara här och nu. Omöjligt att hindra alla tankar. Alla negativa tankar, som talar om hur dåligt allt säkert kommer att bli. Innerst inne vet jag att det mycket väl kan bli bra. Antagligen större chans om jag försöker se positivt på framtiden. På alla framsteg jag faktiskt gjort. Bara i veckan. Det har gått mycket lättare att vara på jobbet tack vare min inställning. Min förmåga att släppa saker som inte är bra för mig. Jag kan fråga mig om det jag funderar och ältar är bra eller dåligt för mig. Om svaret blir att det inte är bra så släpper jag det och väljer glädje istället. Jag önskar så att jag hade kraften att välja glädje en sån här dag när yrseln greppar sitt starka tag om mig och får mig att gå bakåt, inte framåt. Jag får se det som en framgång att jag faktiskt är medveten om vad som händer inom mig och att viljan finns där. Det viktigaste är att se på mig själv med förståelse. Förståelse för att jag blir arg och besviken, att inget känns kul just då, att det är ok. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig men ibland sker de av en anledning. För att vi ska växa som människor och komma till insikt, så att inte livet tuffar på som vanligt utan tid för eftertanke. Jag tror det är min mening med yrseln. Den ger mig tid att reflektera, att stanna upp. Annars skulle jag nog aldrig göra det.

Tänk vad mycket klokare jag blivit av dessa tio minuters skrivande. Skrivandet som alltid varit min ventil, min glädje, mitt hopp. Kanske är den min framtid också. Kanske är den mitt kall. Det var ju trots allt när jag skrev om mitt liv som 12-åring i Sverige som jag vann tredjepris i en tävling, som Barnjournalen utlyst. Har det tagit mig så många år att inse det.