Lördag den 22 april 2017
Den här veckan har handlat om Adina, min 18-åriga dotter. Vi
hade släktkalas för henne förra lördagen
och igår hade hon huset för sig
själv och sina 30 vänner. Det var fest och vi övriga sov i husvagnen på mitt
jobb eftersom jag har beredskap. Allting gick bra men det blir ju en del jobb i
anslutning till nåt sånt här.
Nån av dagarna innan helgen fick jag lite
lätt panik när Adina började säga att hon behövde ta undan köksbordet och
lampan över det till hennes fest. Jag började ångra mitt beslut att låta henne
vara här hemma. Rädslan att nåt skulle gå sönder, att allting skulle bli kaos
när vi skulle komma hem sen tog över och jag var på väg att växla upp som jag
brukar. Jag diskuterade högt med Niklas, som till slut tyckte att jag skulle prata
med Adina och göra upp regler. Hade det varit för nåt år sedan hade jag bara
blivit ännu mer arg av att Niklas försökte tysta ned mig och jag hade nog bara fortsatt gnälla utan resultat. Nu blev
jag tyst ett tag. Tänkte efter vad jag hade för behov egentligen och gick ned
till Adina. Vi pratade lugnt igenom hur vi skulle göra och vad jag ville. No
problemas.
Ännu ett exempel på hur jag kan stoppa mig
själv att agera utifrån automatiska reaktionsmönster.
Precis som när jag kört hela vägen fram
till gymmets parkering och skulle gå ut ur bilen när jag insåg att jag inte
hade gymkortet med mig. Istället för att tappa tålamodet och köra ursinnig hem
och troligtvis inte åkt tillbaka, åkte jag lugnt hem, hämtade kortet och gick körde tillbaka för att träna.
Så skönt att känna ett sånt lugn i kroppen istället för stress och aggression.
Det jag måste jobba med mest just nu är
mina tankar och känslor kring min yrsel
som fortfarande fångar mig i sitt grepp. Som i morse. Jag vaknar och känner att
det kanske blir en sån där dag när jag
mår sämre. Dagen innan var jättebra. Jag tror att bara den där första känslan drar igång tankar
i huvudet som jag inte hinner bli medveten om . Tankar som:
-
Jaha, typiskt, jag som mådde så bra igår. Nu
blir det tungt att hinna med allt. Jobba, plocka undan här, husvagnen, alla
ungar osv. Känslan blir nog lite ledsenhet och ilska över situationen. Jag
försöker gå på men är allt annat än närvarande. Jag känner att jag lyssnar
dåligt på andra, är bara inne i mitt huvud. När jag blir uppslukad av saker,
inte tänker hela tiden, upptäcker jag ofta att jag mår bättre. Då har jag
lyckats distrahera mig. Men ännu bättre vore om jag bara kunde iaktta mina
tankar och känslor som ” jaha nu kommer de där vanliga tankarna kring min yrsel
igen” de passerar snart, precis som yrseln.
Ju mer uppmärksamhet jag ger tankarna, desto längre blir det kvar och
desto längre håller de kvar känslorna och yrseln. Tyvärr så är det så att jag har haft yrseln
och de här tankarna i 20 år snart och det är svårt att ändra nåt som är så
invant. Men skam den som ger sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar