Söndag den 22/3-2020
KAN PUSTA UT NU!


Idag vet jag. Han landade klockan ett i natt på Arlanda. Åh, jag är så glad och tacksam. Igår höll jag andan hela dagen kändes det som. Var så orolig att jag skulle få ett sms att allting blev inställt igen. Men när jag gick och lade mig visste jag att de var på väg och i morse såg jag sms:et att han landat i Sverige. Jag är helt slut idag. Vinglig och snurrig efter all spänning i helgen. Men nu kan jag slappna av och snart är allt som vanligt igen. Nåja, nästan dårå, med tanke på omvärldsläget. Det här med Cororna är helt absurd. Vissa menar att samhället piskar upp en onödig panikkänsla och att åtgärderna vi vidtar är för drastiska. Företag går i konkurs, skolor stängs, folk jobbar hemifrån, flyg ställs in, allting stannar. Experter uttalar sig än åt det ena hållet , än åt det andra. Man vet inte vad man ska tro på men det är svårt att ena landet och rekomendera vad folket ska göra när det bildas olika läger. En del tycker att vi ska isolera oss för att stoppa smittspridningen medan andra menar att eftersom största delen av oss bara kommer att bli lindrigt sjuka är det lika bra att fortsätta som vanligt och låta smittspridningen ha sin gång. När vi nått 60 procent spridning upphör det av sig själv. Men alla är överens om att vi måste skydda de som är i riskgrupperna, de gamla och de med underliggande sjukdomar. Jag vet inte vad jag ska tro.

Nu ska jag städa lite grann. Barnen sover men när de stiger upp ska vi åka och handla lite presenter till Niklas och kanske ballonger och sånt. Om allt går vägen åker han Norwegian klockan ett mot Luleå. Får hålla tummarna att det flyget inte är inställt, som så många andra.

Ja, det blev totalt fyra veckor ensam hemma utan Niklas. Det har ändå gått bra och jag är stolt över mig själv. Jag är stark. Jag är trygg men ett liv utan Niklas hade inte varit mitt liv. Jag är menad att leva med honom. För alltid.