Onsdag den 11 april 2018 mitt i natten

PANIK!

Nu är det riktigt illa. Det är tredje natten i rad nu som jag knappt sover något. I går natt somnade jag ca halv tre och klockan ringer klockan fem. Natten före det somnade jag vid halv ett och vaknade ca kvart över fyra och kunde inte somna om. Nu är klockan tjugo i ett och jag har bara slumrat lite hit och dit. Somnar som vanligt dödstrött men vaknar efter en stund med värsta ångesten. Efter två sådana vakningar kan jag inte somna om. Katastroftankarna tar över. Jag borde ju verkligen vara medveten om hur tankarna tar över ens liv om man tillåter det. Jag trodde att jag med all mindfulness träning skulle ha kommit längre. Jag ska jobba hemifrån i morgon som tur är så om jag somnar så behöver jag inte stiga upp klockan fem i alla fall. Tidigare när jag har haft så här med sömnen har jag nästan alltid varit så trött andra eller tredje natten att jag har somnat och sovit hyfsat bra. Kan inte fatta att jag sitter här igen. Paniken smyger sig på. Vad händer nu? Ska jag börja hallucinera? Bli tokig? Köra ihjäl mig när jag kör bil? kan jag ens köra bil? Hur blir det med resten av veckan och mitt nya jobb? Är det här en stressreaktion på all förändring som jag gjort i vår? Är det nåt som går över eller måste jag göra någon förändring? Det är svårt att vara cool och ta det med ro när man hela tiden hör hur viktig sömnen är. Kroppen återhämtar sig inte, kan inte förnya sina celler mm. Ibland känner jag bara att jag inte orkar mer. Bara en massa problem. Är det inte det ena så är det det andra. Å ja, jag vet att jag drar det till mig med mina tankar, mitt fokus, men det är lättare sagt än gjort att ändra på det. Det är det som är så frustrerande. Att veta hur man gör men inte kunna likafullt. Ja, vad jag ska göra nu det vet jag inte. Har god lust att ge upp. Hur man nu gör det. Orkar inte fixa, komma över, genomlida jobbiga saker mer. Vill bara ha ro.

Nu är det morgon. Ytterligare en tung natt till ända. Jag småslumrade bara i soffan i källaren och klockan tre kände jag mig så uppgiven och rädd att jag gick till Niklas och väckte honom. Han försökte lugna mig med att jag säkert hade sovit mer än jag trott och att jag skulle lita på det. Till slut somnade jag och vaknade klockan sju. Inte många timmar men dock något. Jag har bara ett val. Det är att andas, vara snäll med mig själv och acceptera mina reaktioner, lita på att jag sover så pass mycket och att jag gradvis kommer att sova mer och bättre och den här perioden är snart ett minne blott. Det är så lätt att säga och så oerhört svårt mitt i allt att rida ut stormen. 

Idag ska jag jobba hemifrån. Det är mål ett. Det ska nog gå bra.

Jag undrar varför våra hjärnor fungerar som det gör? Jag har läst så många böcker om tankarnas makt och hur vår hjärna tror att den tar hand om oss genom att begränsa oss och göra oss till slavar under sina tankar och känslor. Vi har liksom ingen chans. Att ändra på sina tankar eller att inse på djupet att de inte är annat än tankar, som inte kan skada oss och som inte är så viktiga som de tror, är nästan omöjligt. Eller så är jag bara värdelös. Ops, det får man ju inte tänka heller. Då får jag negativa känslor i kroppen som skapar ännu mer nedtryckande tankar, som för mig ned i bråddjupet och inte ger mig en chans att leva livet fullt ut. Deras makt är för stor. Jag ger upp. Jag orkar inte längre. Jag får väl acceptera att mitt liv är en kamp, tråkigt, fyllt av problem och krämpor som bara avlöser varandra. Problem som jag själv skapar genom min tankar. Dumma mig. Ops!