Lördag den 5 maj 2018

När jag vaknade klockan fem i morse efter att ha sovit halvbra från klockan ett, kände jag mig väldigt ångestfull och uppgiven. Tankar av självförakt och hopplöshet fyllde mitt huvud. Jag hade kämpat ännu en natt. Jag som tränat mindfulness så tappert sista åren. Jag borde väl ha funnit lugnet och insikten att tackla sådana här problem. Jag vet inte riktigt vad som ligger till grund för den här oroliga perioden i mitt liv. Visst, det har hänt mycket det här året med nytt jobb, nya bekantskaper och utmaningar på en ganska hög nivå för mig, men är det verkligen det som gör att jag ligger vaken om nätterna och vrider mig i ångest över att inte kunna sova? Jag drabbas ju av sådana här perioder i livet lite då och då, 1-2 ggr/år, och jag har inte analyserat särskilt hårt för att ta reda på orsaken utan har bara konstaterat att det händer, men att jag alltid tar mig ur det efter några nätter. Det gjorde jag också den här perioden, men det vill liksom inte släppa helt. Det behövs bara en liten utmaning, en liten tanke på villovägar för att trycka på alarmknappen till min sömnångest. Vi har varit lediga ganska tätt i perioder här i vår, vilket gör att man vänder lite på dygnet och slappnar av. Sen jobbar man en period och måste ställa om sig igen. Det skapar stress och oro för mig. Sen känner jag inte samma trygghet på min nya arbetsplats ännu, jag håller fortfarande på att hitta min plats. Hur som helst, det är inget som jag kan ändra på just nu. Jag måste acceptera att det är såhär. Jag måste hitta verktyg att slappna av och avdramatisera på natten. Det är svårt när man vaknar och ligger där ensam med sina tankar och alla runtomkring mig sover. Men om jag slutar att vara så hård med mig själv kan jag faktiskt se att jag lyckades rätt bra ändå i natt. Jag andades i fyrkant, lyssnade på avslappningsövningar och blev lugnare, jag gick in i ångestkänslan i magen för att känna den med nyfikenhet och då har jag upptäckt att den upplöses. För då slutar jag tänka en stund. Jag slumrade långa stunder. Så det var inte värst.

Min strategi blir att acceptera, avdramatisera så gott det går. Säga – Stopp till jobbiga tankar. Meditera, djupandas, tänka på att i alla fall vila. Kanske göra mig av med den där värmedynan på natten. Man ska tydligen ha svalt när man sover, jag håller ju på att koka upp ibland pga min dyna. Den hjälper dock mot min nackvärk.  Nåja, jag ger inte upp. Jag måste lita på mig själv. Kanske kommer lugnet av sig själv. När man släpper taget, motståndet och är snällare mot sig själv.