Tisdag den 14/7-2020
SKRIVANDETS MAKT!


Vi skulle egentligen ha åkt ut till stugan igen, eftersom vi skulle få främmande. Men vädret fortsätter att gäcka oss så vi sköt även upp denna träff. Jag saknar solen och värmen. Nånstans får den mig att må bättre. Jag glömmer mycket lättare, hamnar lättare i nuet och njuter och när hela jag blir positivare och gladare inifrån så mår jag bättre på alla plan. Yrseln blir också mindre störande. Men de lovar bättre fram åt helgen. Det ser vi fram emot. Idag blir en hemmadag alltså. Egentligen känns det skönt. Jag är lite less på hoppandet fram och tillbaka mellan här och stugan. Det krävs en del planering, handling, packa upp och packa ihop. Man glömmer något på ena stället, håller inte koll på vad man handlat och packat upp var. När man kommer hem har man så inte nog mjölk, bröd….jag behöver liksom landa känner jag. Min instinkt när jag mår sämre är visserligen att fly. Jag sitter aldrig still, fastän det kanske är det jag skulle behöva. Jag behöver landa i mig själv. Det är tur att jag mediterar dagligen.

”När människan skriver öppnas en intuitiv dörr i henne genom vilken det strömmar in allt möjligt som förundrar även skribenten själv. Om det är något du inte förstår, skriv om det. ” Detta skriver Tommy Hellsten i sin bok ” Du är mer än du anar”. En fantastisk bok, som har hjälpt mig upp ur gropen fler än en gång. Det stämmer så bra. Ibland när jag börjar skriva, ofta när jag mår dåligt, så finner jag svaren på mina frågor och funderingar medan jag skriver. Som om någon annan, något större, tar över och skriver genom mig. Jag blir hjälpt. Så har det alltid varit. Kanske därför som jag älskar att skriva. Det är min terapi, ett behov som jag inte kan vara utan.

Just nu förstår jag inte varför jag mår så dåligt. Jag förstår inte varför jag står här och trampar vatten ännu en gång. Varför kommer jag inte vidare på riktigt? Varför hamnar jag alltid tillbaka på ruta ett till slut? Vilken och vart är min tippingpoint? När blir det för mycket liksom. Tommy Hellsten pratar också om att om vi tror på ett välvilligt universum så får vi de svårigheter, som vi behöver. Vi kan inte välja vad som drabbar oss men vi kan välja hur vi förhåller oss till det som drabbar oss. Just nu förhåller jag mig inte på ett bra sätt till just detta. Jag känner mig låg och uppgiven och försöker klamra mig fast vid något som kan hjälpa mig uppåt. Men jag halkar bara ner igen. Är det nu jag ska ta tag i mitt bokprojekt? Är det nu som jag ska slukas upp av mitt skriveri, mitt efterforskande, min dröm som jag hela tiden skjuter framför mig? För det kan jag göra. Jag kan sitta stilla i min fåtölj och skriva. Just nu funkar det bra. Hm…

” Och visst är det förunderligt att själen i oss vägrar ge tappt, hur mycket vi än försöker fly den? Den åsamkar oss problem och motgångar för att vi ska vakna upp ur dvalan och slå upp ögonen…Våra svårigheter är skräddarsydda för oss för att de ska träffa det rätta stället där våra djupaste smärtpunkter finns. Vi får alla våra egna svårigheter, som är omsorgsfullt designade just för oss.”

Jag har länge känt att yrseln har begränsat mig, på alla plan i livet. Jag har tagit tillbaka många förlorade territorium, som mitt arbetsliv och utvecklingen däri, nya bekantskaper och modet att våga resa själv, klara mig själv. Men någonting som fortfarande står tillbaka är min kreativitet. Jag har aldrig varit någon pysslare, målare, trädgårdsarbetare men å andra sidan har jag talat om för mig själv att det är därför att jag inte är kreativ. Men alla är det. Alla behöver det. Själen behöver det. Jag har alltid skrivit. Det är kreativt. Men till och med det skjuter jag upp på framtiden. Det kanske är dags nu att ge själen lite space, låta den andas och blomstra som den vill. Inte stänga in den med en massa tomma ursäkter, sprungna ur rädsla. Är det detta som fattas mig?