Måndag den 27/7-2020
TILLBAKABLICK!


Sista semesterveckan. Det känns lite ångestfyllt, men ändå ganska ok. Det är alltid lite skönt ändå att komma tillbaka till rutiner och vardag igen. Jag ska fundera lite grann över vad den här sommaren har gett mig, vad jag har lärt mig och vad jag har för mål och förhoppningar kommande höst.

Sommaren har lärt mig att man inte kan kontrollera och styra hur man vill att livet ska vara. Man kan inte förvänta sig att att det blir på ett sätt och sen bli besviken om det blir på ett annat. Det bästa man kan göra är att följa med strömmen och förstå att det blir som det är tänkt. Även om man inte förstår varför just då. Att jag inte mådde så bra som jag önskat just i sommar när allting annat i mitt liv kändes helt perfekt, visar mig att inget som sker runtomkring mig; inga omständigheter eller människor eller händelser styr min lycka. Den kommer inifrån. Man blir inte lycklig av saker. Jag tycker ändå att jag har blivit mycket bättre på att njuta så gott jag kan och inte låta mig besväras av yrseln lika mycket som tidigare. Jag låter den inte mörklägga min värld. Jag accepterar läget och inser att jag är stark. Jag är kraftfull. Mitt ljus lyser starkare efter en sån här sommar. Mitt inre ljus. Jag kommer ihåg att jag är speciell. Att jag hela tiden växer som människa och att fortsätta vara modig är viktigt för mig. För att jag inte ska stå stilla. För att jag hela tiden ska kunna fortsätta framåt.

Jag kommer hela tiden tillbaka till vikten av att stå själv. Att det vinglar och gungar gör att jag inte känner mig trygg, säker eller kan lita till fulla på mig själv. Men det kan också vara omvänt. Att p ga att jag inte litar på min egen förmåga i många situationer, så gungar världen under mina fötter. Jag vet att jag fortfarande undviker och begränsar mig, omän i mycket mindre skala än tidigare. Jag vet att jag har enorm utvecklingspotential när det gäller att våga, att utmana mina föreställningar om mig själv, som oftast är upprepande programeringar i min hjärna. De går på repeat och talar om för mig vad jag kan och inte kan. Punkt. I höst ska jag försöka vara uppmärksam på när dessa begränsande föreställningar dyker upp i mitt medvetande, och försöka agera annorlunda på dem. När jag tänker: - Åh det här skippar jag, det är inte för mig. Jag med mitt snurr kommer aldrig att klara detta. Just då borde jag stanna upp och tänka: - Men å andra sidan är det kanske nu jag ska pröva mina vingar, kolla om jag faktiskt kan. Utmana mig. Våga vara modig.

Det finns en del utmaningar i höst, som faktiskt känns riktigt jobbiga för mig att tänka på, men som kommer att bli en perfekt utmaning. Troligtvis kommer jag att måsta genomföra en kombatantutbildning i Örebro på tio dagar. Det innebär att leva soldatliv med allt vad det innebär, långa dagar, sova ute i tält, sova med andra…många saker som nästan känns som omöjligt ibland. Men samtidigt lite kittlande och spännande…om jag klarar detta, vad är då möjligt för mig? Allt känns det som. Bara det liksom😊

Det är som att ta ett dopp i älven när det är 15 grader varmt. Det tar emot, det känns jobbigt men efteråt mår man toppen i hela kroppen:-)