Måndag den 6/7-2020
SÖMNLÖS!


Svårt att sova igen. Det var i och för sig länge sedan sist, som jag hade det såhär. Vaknade igår natt vid halv två, gick på toaletten och mitt i allt slogs jag av en tanke som skrämde mig: - Tänk om du inte somnar nu? Om du får problem med sömnen också? Mitt i allt annat, nu när du  inte mår så bra annars heller. När sömnen brukar vara min räddare i nöden. Jag kände att jag reagerade med ångest. Att jag verkligen var mottaglig för just detta. Låg vaken i två timmar innan jag lyckades somna om. Men ångesten över att inte kunna sova har varit med mig hela dagen. Nu när jag är ledig och kan sova ut så länge jag vill, borde ju inte detta vara ett sånt stort problem. Men jo, såklart för mig. Gick och lade mig vid tio och nu är klockan över ett. Har inte ens slumrat. Jag som mått mycket sämre på sistone men precis lyckats rycka upp mig, försökt hitta ett sätt att hantera det, acceptera läget, och så händer detta. Precis som om kroppen kastar in nästa problem för att jag inte ska få vara lycklig. Jag ska inte få njuta av semestern, som jag längtat efter. Snart känns det som att jag ger upp. Kapitulerar. Kanske bara ska lägga mig ned och skita i allt?

Nu är klockan nio. Jag somnade till slut klockan tre. Niklas höll om mig. Det var som att hans lugn smittade av sig och jag kunde komma till ro. Men jag sov bara till sju, så det blev inte många timmar alls. Det är jobbigt när det blir såhär. Även om jag är så väl medveten om vad som sker och varför. Ibland tänker jag att jag bara är mottaglig för sånt här just nu. Att vissa perioder kan jag drabbas av liknande katastroftankar men då fäster de inte. De passerar och jag sover gott ändå. Jag måste liksom bara gå igenom detta och hoppas att jag landar fortare än sist i lugnet och vissheten, som tar över och som säger mig att allt ordnar sig, jag somnar till slut, det är ingen fara på taket. Det jobbiga är hur man mår på dagarna. Sist när jag hade en sån här svacka jobbade jag i Luleå och klarade av sömnbristen bra. Jag orkade pendla och jobba och kände inte av den särskilt mycket. Det gjorde det lättare att gå igenom. Nu har jag en tyngre period när jag mår överlag sämre, har dåligt blodvärde, men å andra sidan har jag inget jobb som jag måste gå till en särskild tid. Jag får ta en dag i sänder och göra det jag orkar. Det kommer att ordna sig. Jag ska meditera och försöka hitta lugnet i mig. Tryggheten som talar om att det går över och allt blir bra till slut. För det blir det.