Söndag den 31/1-2021

 

Igår blev en rätt bra dag ändå. Vi åkte till stugan som planerat, först jag, Niklas och Sofia. Vi grillade lunch ute även om det var lite bitigt och ingen sol. Vi satte upp en ljusslinga runt bastutaket och det blev så fint. Nu ser man vart man ska gå mörka bastukvällar. Vi börjar få riktigt fint och hemtrevligt här. Jag älskar den här platsen. Den blir mer och mer vårt eget paradis. Tänk att det finns saker i livet som fyller ens själ så. En plats. Ens eget ställe, en fristad, särskilt i dessa tider kanske.

Jag kände mig oförskämt pigg ändå efter en natts sömnbrist. Samuel och Elliot kom på kvällen. Vi gjorde kyckling i sou viden och kokade ris och gjorde en currysås. Sen spelade vi lite spel och bastade. De åkte hem alla barnen vid niotiden. Jag hade ångest till och från hela kvällen. Jag var orolig för hur nattens sömn skulle bli. Efter att jag trött lade ifrån mig boken och vände mig om för att sova kände jag oron komma krypande. Jag hann inte ens slumra till som jag brukar. Jag blev klarvaken. Tankarna snurrade. Katastroftankar som bara fick min ångest att eskalera. Jag pratade med Niklas, men han var själv trött och lite less på mig, vilket jag kan förstå. Jag bad honom hålla om mig och genast kände jag hur lugnet spred sig i kroppen. Jag kunde tänka klart och jag började repetera ett mantra i mitt huvud: Jag är ju världbäst på att sova, jag kan vara lugn, jag kan det här. Jag är ju verkligen världbäst på att sova. Det hjälpte och inom en halvtimma sov jag. Vi sov ända till nio på morgonen. Så tacksam. Det känns dock lite som att börja om från början igen. Nu gäller det att hålla i känslan och tron på sig själv. Att om jag bara slappnar av så kan jag. Jag är världsbäst. Sen kommer nätter när jag sover sämre ibland, men det gör ingenting. Jag orkar och kan. Jag är ju knappt trött på dagen. Kanske jag to m får den sömn jag behöver. Mer ibland och ibland mycket mindre. Vem vet. Sen förändras sömnbehoven med åldern.