Måndag den 28/12-2017

PRESTATTION!

Nu närmar det sig ett nytt år. Idag har jag jobbat första dagen på en vecka. Blandade känslor. Jag har ju varit själv, förutom vår gulliga städerska som bjöd på fika. Det är skönt att vara själv men jag känner inget engagemang längre. Dels för att jag inte vet om jag ska vara kvar så länge till och dels för att jag är så less på stället. Jag har ingen lust längre. Därför måste jag nog bort därifrån. Det är nog mitt tecken på frågan jag ställde mig. Om jag gör rätt att sluta? Om jag hade fått föreslå några förändringar och fått igenom hur jag vill jobba i framtiden, kanske jag hade stannat men jag orkar inte bry mig.

I går och i morse har jag mått lite sämre. När jag gick ut och rondade lyssnade jag på Eckhard Tolle, min guru. Fast jag lyssnat på hans böcker flera gånger kommer jag till nya insikter hela tiden. Idag kände jag verkligen glädjen i varandet, nuet, hur viktigt det är att acceptera som det är och hur jobbigt det än må kännas så är det så det är just nu. När man inte stretar emot längre utan släpper taget så känner man hur skönt det är. Det är verkligen som en tyngd försvinner från mina axlar. Motståndet skapar dubbel smärta. Efter denna insikt gick jag in och fikade med städerskan och samvaron med henne gav mig sann glädje. Den här prestationsmänniskan, som jag och många med mig värderar så högt, fick sig en tankeställare idag. Min mamma lade oerhört mycket tid på att fixa och dona i hemmet och hon såg helst att jag skulle följa i hennes fotspår. Jag har nog alltid innerst inne känt att det är viktigt. När jag blev långtidssjukskriven för mer än tio år sedan nu var det värsta med alltihopa att jag inte kunde diska, städa och sköta hemmet som jag ville. Det är de första tankarna som dyker upp i mitt huvud när jag blir yr och som gör mig frustrerad, hur ska jag nu  orka eller hinna med det eller det? Jag känner mig otillräcklig, oduglig, dålig. Jag måste inse att jag är något helt annat. Jag är inte prestation. Jag är en snäll, glad, trevlig person som inte förändras av att jag är yr.  

Ibland är det så svårt. Allt jag skriver om som låter så enkelt, så bra, så underbart. Det är så oerhört svårt. Ibland känns livet hopplöst. Särskilt när jag mått så himla bra som jag har gjort ett tag. När man verkligen tror att livet håller på att vända. Jag vet att det går upp och ner och att man bara kan hänga med så gott det går, men jag vill bara förtydliga att det kräver så mycket medvetenhet och så mycket tro på sig själv men framför allt vänlighet och medkänsla med sig själv när det går tungt. Att inte anklaga sig själv eller bli alltför nedstämd. Att hålla humöret uppe är det allra svåraste. Men everything will pass….