Juldagen 2017

LJUSET!

Gårdagen var både bra och dålig. Den började bra. Vi åt frukost tillsammans, öppnade paket runt bordet en och en och gjorde oss i ordning att åka till pappa. Där fikade vi och åt gröt och barnen öppnade lite paket. Pappa fick också paket. Men jag såg på pappa att han inte mådde bra. Han är inte sig själv och det gör ont. Han är påverkad av all medicin som han tvingas äta. Vi avslutade och åkte till graven för att tända ett ljus hos mamma. Det var kallt och hennes gravplats var helt översnöad. När vi åkte därifrån kändes allting bra. För bra. Julafton är en dag när jag sista åren har mått dåligt. Riktigt dåligt. Om det är antiklimax för de flesta så är det för mig ännu värre. Jag vill må bra då. Det är som att önskan att må bra överskuggas av oron att må lika dåligt som tidigare år. I bilen till Linda tänkte jag nog att det är bra nu men sen….jag mediterade i bilen med mina nya, fina hörlurar och sen när vi kom fram så mådde jag så där dåligt som jag oftast mår bara på julafton. Jag skulle egentligen ha velat fira hemma nåt år bara för att bryta den onda cirkeln. Miljö har väldigt stor betydelse när det gäller såna här saker. Är det nån händelse som upprepar sig så är det julafton. Har man minnen från den tiden att må dåligt på nåt sätt dyker de upp som brev på posten. Känslan är densamma, folket, platsen, maten, stämningen. Hela kroppen reagerar på autopilot. Även om jag nu är medveten om det är det så svårt att styra. Jag vet inte vad jag kunnat göra annorlunda. Jag försökte tänka att jag njuter så gott det går, men det är så svårt. Jag har dock lyckats oerhört bra i höst att bryta den här onda trenden. Jag har litat på mig själv och min kapacitet. På jobbet har jag mått hyfsat bra. Jag har utmanat mig själv, vuxit enormt och idag står jag beredd att byta jobb. Något som för mig hade varit helt omöjligt för bara ett år sedan. Jag som mår så dåligt ibland, som igår, kan omöjligt tro att jag kan göra nåt annat än det jag gör idag på min trygga, invanda arbetsplats. Där vet jag att jag klarar av att jobba. Nu har jag högre krav än att ”klara av ” ett jobb. Det är stor skillnad. Jag har haft som krav att ”klara av” mitt liv. Jag vill njuta också. Jag vill skratta, utvecklas, använda mig av min inneboende kraft, föda den med energi och glädje. Det gör jag inte genom att bara ”klara av” mitt liv. Ända sedan jag började tänka så har mitt liv blivit så mycket värdefullare och glädjefullt. Jag har mina upp och nedgångar, som påverkar min bana men för det mesta tar jag nya tag och jag ger aldrig upp. Jag är så tacksam för min underbara familj, som stöttar mig och som är så kärleksfull och underbar. För min möjlighet till utveckling. Min vision om ett nytt liv håller på att ta form. Det blir precis som jag vill att det ska bli. Precis som den oro och negativitet som jag sände ut igår som kom tillbaka, får jag tillbaka den framtidstro och hopp och glädje som jag försöker sända ut för det mesta. Jag dömer inte mig själv för de jobbiga stunderna. Jag förstår och har överseende, men jag ställer mig upp och går vidare mot ett liv som mestadels kantas av glädje, trygghet, lugn och nyfikenhet.

Ljuset ut ur tunneln blir starkare. Jag känner mig inte längre offer för omständigheterna, för min yrsel, för livet. Jag styr själv min skuta, jag är ansvarig för mitt liv. När jag ser möjligheter, dyker de upp. När jag ser kärlek så finner jag den. När jag känner mig trygg och lugn så får jag det tillbaka. Alltid. Jag förtjänar allt det här. Jag är inte fast i miljö och känsla alltid heller, som igår, det är ett undantag. Jag accepterar och tar mig vidare. Ler och ställer mig upp. Tyngden på mina axlar kastas av när jag rätar på ryggen och ser framåt.