Tisdag den 20/7-2021 

För en vecka sedan steg jag upp klockan halv sex, gick ut och satte mig på bryggan med min frukost. Solen sken, älven låg stilla och blank och det var varmt. Helt magiskt. Idag, en vecka senare, är det bara tio grader varmt, blåsigt och mulet. Vi sitter i inglasningen med filtar och tjocktröjor och fryser ändå. Tänk att det kan skilja så mycket under samma månad, ja tom samma vecka.

Igår var en rätt så bra dag ändå. Jag och Niklas hade bestämt oss för att köra i väg lite skrot och gräs från gården till återvinningen. Vi jobbade på i två timmar innan allt var ihopplockat och ivägkört. Jag gruvade lite inför det eftersom jag mår som jag mår men det gick ovanligt bra faktiskt. Sen packade vi, handlade och drog till stugan. Bara jag, Niklas och Sofia. Vi grillade och åt och drack vin. Jag mår över lag mycket sämre. På kvällarna blir jag mycket sämre efter nio någon gång. Tidigare i år har jag kunnat vara uppe till elva halv tolv utan problem. Nu när det är semester känns det lite motigt. Livet känns lite motigt. Idag är en sämre dag. Steg upp här i stugan och vädret påverkar en såklart. Jag har verkligen försökt att tänka på välbehagets skatter. Att se de stunder som är bra, som är njutningsbara trots allt. De är oftast fler på en dag än de sämre. Men ibland överskuggar yrseln allt och mina tankar och känslor blir mörka. Jag vet nu att detta inte är något snabbt övergående. Det känner jag. Att åter påbörja klättringen uppför känns jobbigt. Det tar tid att ta de där första stegen upp igen. Jag måste samla kraft och inre styrka och ibland känns det bara som om jag vill ge upp. Som att allt är lönlöst. Fast samtidigt ser jag tillbaka på ett år då jag mått så bra ändå, levt mitt liv som jag velat jag har ständigt utvecklats. Jag får helt enkelt tänka på det och inte tappa hoppet.