Söndag den 24/2-2019
ATT FÖLJA MODERSKEPPPET!


Jag har precis lyssnat på ett programavsnitt från Oprah Winfrey där hon pratade med författaren till ” The seat of the soul” Gary Zukav. Jag har precis börjat lyssna på den på engelska och jag har förstått att den har något att säga mig, men det är så svårt att förstå allt på engelska så jag kollade på You Tube efter en intervju med honom, eftersom jag vet att Oprah haft med honom flera gånger. Jag lyssnade på hela avsnittet och jag grät och jag grät och jag grät. Det var precis det budskap som jag behövde just nu. Det handlade om själen, som man kan se som sitt moderskepp. Vi alla människor är små båtar, som seglar omkring på havet med våra personligheter ( alltså hjärnans alla funktioner med tankar, känslor, beteenden som sedan dör med kroppen). Om vi seglar i samma riktning som moderskeppet så kommer vi att må bra. Rädsla är det största hotet från vår personlighet som får oss att segla i fel riktning, i stormiga vatten. Vi måste förstå att de saker som händer oss, det som sker med mig just nu är någonting som är menat att hända för att skola mig, få mig att växa på något sätt och min rädsla för det som händer, mitt motstånd är det som får mig att må så dåligt. Då hamnar jag på fel kurs, bort från moderskeppet. Allt handlar om kärlek. Precis som jag känt de senaste dagarna. Att möta andra med kärlek, att inte fastna i rädsla, ilska och bitterhet, att kunna se andra som man tycker gör fel, behandlar andra illa eller nåt sånt med andra ögon. De hjälper inte att hata tillbaka, man kan inte ändra på dem men man kan ändra på sig själv, jag kan vara mitt bästa jag, handla utifrån kärlek, då hamnar jag på rätt kurs igen. Jag har dömt andra mycket i mitt liv, jag har förminskat mig själv, kanske pga att jag blev mobbad som liten, det har fått mig att döma andra, jag har varit väldigt negativ och hård med mig själv. Hela den här resan med yrseln har kanske en mening. Att vara mindfull och att därmed bli medveten om mina handlingar, tankar och känslor och inte bara handla omedvetet på dem har förändrat mig oerhört mycket, mitt sätt att se på andra och på mig själv. Det som har fattats är förståelsen för varför jag fortfarande mår så här dåligt, varför nu när jag känt att jag är på rätt väg. Jag har inte litat på att det som händer, händer av en anledning. Jag behöver lära mig något ytterligare, och det som jag lärt mig idag visste jag någonstans inom mig men pusselbitarna hade inte riktigt fallit på plats. Rädslan och bitterheten och motståndet inom mig tog överhand och fick mig att styra bort från moderskeppet. Om jag kan förstå att det finns en mening med att jag mår såhär just nu, att det är meningen att jag ska lära mig något så ser jag fram emot att växa som människa, att bli mer kärleksfull, ge mer av mig själv och förhoppningsvis kan jag släppa min rädsla och min ilska över hur jag mår. Utan den hade jag inte förändrats någonting. Då hade jag fortsatt att vara bitter och arg för småsaker, döma andra människor för lätt, förminska mig själv och begränsa mig. Jag får inte glömma detta. Detta är nyckeln. I meditationerna som jag utövar får man lära sig att släppa taget, att acceptera det som man inte kan göra något åt, det är det som det handlar om när man är medvetet närvarande. Det är faktiskt det som allt handlar om. Släppa taget och lita på att det finns något större som visar vägen. Det är det rätta lidandet om jag lever i ett välvilligt universum, om jag följer mitt moderskepp, min själ.

Så i morgon ska jag börja min vecka genom att välja glädje, kärlek och jag ska försöka med hela min kraft att förstå att det finns en mening med mitt lidande just nu. Kanske är mitt nya jobb mitt nya kall. Kanske kommer jag att kunna tillföra något där, kanske kommer jag att få tillbaka någonting där som jag behöver. Att det tagit sån tid innan jag får börja där kanske också har sin mening, att jag skulle förstå detta först. Jag har nu erfarenhet av att börja om från nytt igen. Att få chansen att vara så god och glad som jag vill, att visa hur mycket det ger att ge av sig själv, även om det är små saker som ett leende, ett uppmuntrande ord, en kram. Jag vill kunna vara mig själv fullt ut, inte dölja eller gömma något. Jag vill inte döma. Jag får en chans att börja om. Jag kan kanske inte se och förstå allt som har hänt mig senaste månaderna, men om jag tror att det finns en mening, och det gör jag nu, så ska jag försöka följa moderskeppet och därmed slippa de stormiga vattnen.

Jag ska baka en kaka och ta med mig till Heden, som en fredsgåva. Jag ska som jag skrev tidigare baka bullar till barnen någon dag.