Onsdag den 6/3-2019

 ATT VÅGA LEVA LIVET!


Känns som lördag idag eftersom det är sportlov för ungarna och Niklas är ledig idag och resten av veckan. Vi planerar att åka till Kanis idag och åka slalom. Det blir kul. Igår hände något kul verkligen. Min gamla klasskompis Annelie, som bor i Älvsbyn, la ut på facebook att hon tänkte hyra ut sin stuga över sommarhalvåret. Hon har fått leukemi och känner att hon inte orkar med den i sommar. Den ligger i tväråsel vid Piteåälven och ser jättemysig ut. Jag kände direkt att detta kanske är nåt för oss. Jag som längtar efter en sommarstuga, men inte riktigt vet om det är något för oss. Tänk att få möjligheten att prova på det innan man köper fast sig. Hade det varit för några år sedan hade jag tvekat, tänkt att det hade varit kul men inte vågat agera. Tänk om Annelie inte vill att just vi ska bo där, tänk om….Nu har jag lärt mig att det när det dyker upp tillfällen i livet som ropar på mig, ska jag tag i dem direkt. Det kommer så många idéer och tillfällen som man bara låter segla förbi en. Nu skrev jag till Annelie och berättade att vi var intresserade och hon svarade att det gick jättebraJ vi ska åka och titta på den vid tillfälle och sen skulle hon kolla upp vad hon skulle ta i hyra. Så kul. Då har vi en egen stuga i sommar. Ja redan i april. Då kan vi vara där över påsken kanske.

Saker händer inte av en slump. De händer för att det var menat så. Den här tiden hemma, när jag inte har mått så bra har jag kommit ännu närmare mig själv, lärt mig att lita på intuitionen ännu mer och förstått att själen är odödlig och har ett syfte med mitt liv. Jag har rustat mig för ett mer hektiskt liv framöver då jag inte hinner tänka lika mycket på såna här saker. Nu kanske de finns med mig och jag kan fokusera på glädje, kärlek och relationer. På att utveckla mig själv och bidraJ egentligen kan mitt liv inte bli bättre än så här. Jag ska verkligen försöka vara tacksam för det livet ger mig.



Nu har vi varit i Kanis. En underbar dag. Jag är så tacksam. Lite blåsigt men trevligt. Vi hade mer eller mindre tvingat med Elliot att följa med. Han har inte åkt på länge och han kände nog sig osäker på om han kunde åka. Han försökte verkligen slingra sig ur. Men jag och Niklas hade bestämt oss för att han skulle följa med. Jag visste att om han övervann rädslan, skulle han inse att det var riktigt kul. Jag vet att han har kroppskontroll och lätt skulle komma in i åkandet igen. Mycket riktigt. Han åkte riktigt bra och jag tror att han växte en del efter detta. Jag påminde honom om att han varit modig, och att det är då man växer. Känns bra att kunna ge honom detta, även om han säkert tyckte att vi var jättejobbiga till en början.

Sen träffade vi Annelie där, som hyr ut stugan. Vad är oddsen? Har inte träffat henne i verkligheten sen vi gick ut skolan typ, å så nu när vi precis har haft kontakt angående stugan och allt. Det var som ett tecken. Vi har funderat i dag över priset på 6000 kr per månad, men efter att vi träffat henne kändes det rätt. Tänk vad ödet för samman. Tänk vad saker faller på plats helt plötsligt. Det är sant det där med att när du börjar fokusera på vad du har och är tacksam och på det du vill ha i ditt liv istället för det du inte vill ha, så är det som att möjligheterna radar upp sig och man är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Magiskt.