Onsdag den 20 september 2017

RESONERAR MED MIG SJÄLV!

 

Om jag kunde hitta balansen i mig själv. Just nu känns det vingligt och tungt. När jag mår sämre klandrar jag omedvetet mig själv. Istället för att vara tålmodig och snäll med mig själv ser jag det som ett nederlag att jag inte mår nog bra. Just nu kastas jag mellan flera olika tankar och synsätt eftersom jag lyssnar på olika böcker och dessutom går en kurs i Buddhistisk meditation. Någonstans tycker jag att de alla har samma budskap men jag och min yrsel står där mitt i allting ibland och vet inte vad som händer. Jag tror mig hitta rätt väg och glädjen är nåbar precis innan den rycks ifrån mig, som i natt när jag vaknade av att det snurrade så förfärligt och jag kunde inte lugna ned mig själv. Då blir jag stressad och orolig. Jag känner mig dålig och allt som nyss kändes hoppfullt och glädjande blir plötsligt helt meningslöst. Om jag visste i vilken ände jag ska börja. Får jag yrsel för att jag är osäker och otrygg eller blir jag otrygg och osäker för att jag har yrsel. Jag skulle säga att det går båda vägarna. Men frågan är vad som är hönan och vad som är ägget?  Det är en ond cirkel. Men om det är mina sanningar, som måste ifrågasättas och ändras på, vilka är det då? Om jag börjar i den ändan. Att jag inte är bra nog som jag är?  Att jag inte är allmänbildad, inte trevlig och rolig nog för att folk ska vilja vara med mig, att jag inte vågar eller kan byta jobb någonsin, att jag aldrig kommer att kunna skriva den där boken jag drömt om att skriva. Hindrar dessa trossatser mig från att leva fullt ut? Får de marken att gunga under mina fötter? Och får rädslan, när jag försöker slå hål på dessa, min värld att gunga ännu mer? Sen får yrseln, som tilltar, mig att begränsa mig ännu mer och utmaningar att kännas helt omöjliga att komma över. Kan det vara så? För ibland, när allting flyter på. När jag är här och nu, uppslukad av något roligt, intressant eller spännande, känner jag ingen yrsel och en hel värld öppnas för mig. Jag känner mig oövervinnlig. Om jag bara kunde känna mig så glad och nöjd, om jag lyckades vara så levande och inte hela tiden haka upp mig  på mina kroppsliga sensationer hela tiden, då skulle nog yrseln sakta tyna bort. Om jag kunde hitta till det njutbara i nuet hela tiden, även om kroppen signalerar varning, då skulle den nog ge upp till slut.

Så slutsatsen är alltså att söka nuet, inse vilken fantastisk person jag är och tro på mig själv. Fokusera på andra kanske. Sprida glädje. Sen får vi se.