Torsdag den 20/8-2020

Konstigt hur det avlöser varandra. Mina obehag menar jag. Nu springer jag inte på toaletten hela tiden längre. Istället har jag besvär av en konstig känsla av att halva skallen är tyngre liksom, sen drar det åt det hållet när jag rör mig. Onödigt att förklara, det låter ändå som ett påhittad besvär, som ingen annan i hela världen drabbas av än jag. Men jag är van. Suck. Bara att tänka: - Whatever…det går över. För det gör det uppenbarligen. Men sen så vet jag ju aldrig vad som kommer därnäst. Kanske något ännu värre. Kanske lika bra att finna sig i det som är. Men jag slås verkligen av fenomenet, den onda cirkeln, som jag själv verkar dra till mig. Omedvetet. Fast även om jag nu är medveten om det, så sker det utan min vetskap. Hur konstigt som helst. Jag kommer en dag att kunna glädjas åt dagar när jag mår bra hela tiden. Jag kommer att kunna vara tacksam och glad och inte ångestfyld och orolig. Då kommer sådana dagar bli fler och komma oftare. Men jag har en bit kvar dit känner jag.

Annars mår jag faktiskt ganska bra. Generellt bättre än i somras. Det är jag oerhört glad och tacksam för.

Hösten är i antågande här uppe. Jag ska titta på mina sommarbilder och filmer från stugan i vinter, för att påminna mig om hur underbart vi har haft det. Stugan är det bästa som hänt mig på länge.