Lördag den 18 mars 2017
FRAMSTEG!
Nu har det gått några dagar sedan jag skrev
sist, och en hel vecka sedan jag började .
Innan jag startade mitt försök till ett
bättre liv, kändes det mesta tråkigt och
meningslöst. Jag såg inte fram emot någonting, och det jag tog mig för
blev aldrig roligt och upplyftande.
Den här sista veckan har varit spännande
pga mina försök att vara närvarande, snällare och lugnare. Bara att hitta ett
lugn i min annars så oroliga, stressade kropp gör underverk. Man kan agera på
ett helt annat sätt, känna sig nöjd och tillfreds med sina val och när jag
känner att jag inte gör bra val, eller uppträder så som jag vill så är jag
mycket snällare med mig själv och
försöker att inte döma. Som sagt, jag försöker.
Vad som hänt de senaste tre dagarna , som
blivit annorlunda mot tidigare pga min närvaro är, framförallt situationer i vår jobbiga
arbetsmiljö på jobbet där jag hunnit stoppa mig själv från att reagera för
hårt.
Som i torsdags när jag kom på jobbet prick
klockan sju. Vi har alltid haft som rutin på jobbet att ta en kopp kaffe, prata
igenom dagen, och ofta rinner klockan iväg till halv åtta innan vi går ut och
jobbar. På måndagar och torsdagar har
vi Leanmöte, och det brukar vi ha klockan tio över sju så alla hinner komma in
och ta en kopp kaffe innan. Men i
torsdags när jag tog kaffet klockan prick sju, stressade min chef, som
uppenbarligen inte mådde bra av en eller annan anledning, och frågade om vi
skulle ta leanmötet vid bordet eller vid tavlan( som vi brukar och ska för att
det ska gå rätt till) . Eftersom vi precis diskuterat detta på veckans apt, och
kommit fram till att det är viktigt för oss att ta det vi tavlan så svarade jag
: - Vid tavlan såklart.
Då blev han uppenbart ännu mer irriterad
och sa: - Jaha , ja då gör vi det då.
-
Hinner man inte ta en kopp kaffe först, frågade
jag försiktigt och lite förvånad.
-
Vi börjar sju! Sa han högt och spände ögonen i
mig.
Nu kände jag att jag blev lite lätt
irriterad själv. Men andades och sa lugnt att okej. Det var nämligen jag som
skulle hålla i mötet, eftersom jag gick av beredskapen den dagen. Genom att
hålla mig lugn, såg jag att chefen lugnade ned sig lite grann han med.
Vi gick till tavlan och jag försökte hålla
mig till de punkter som vi diskuterat vara så viktiga för vår grupp att ta upp.
I rätt ordning och inom ramen av tio minuter som sig bör för att det viktigaste
ska tas upp innan folk börjar tänka på annat. Chefen försökte ta över, som
vanligt, men jag avbröt honom och tog tillbaka ordet, lugnt och sansat. En av mina kollegor
försökte också underminera mig, som han alltid gör, när jag tog upp ett gammalt
förslag som jag tror skulle fungera bra för oss och som vi inte ännu fått
chansen att pröva. Jag förklarade lugnt även för honom vad jag menade, och han
blev tyst. Jag kände mig stolt efteråt eftersom jag inte blivit upprörd, utan
kunde genomföra mötet trots att chefen var uppriven över något och skapade en minst
sagt tryckt stämning. Helst hade jag velat fråga honom vad som stod på, men jag
lät bli. Det handlade säkert om privata saker, eftersom han ligger i
skilsmässa.
Jag försöker att gå undan och meditera på
jobbet en gång per dag. Vi har gott om toaletter på avisides ställen eftersom
arbetsplatsen består av flertalet stora byggnader, en bit ifrån varandra. Att
bara sätta sig på toalocket, ta på sig hörlurarna och lyssna i tio minuter på
en guidad mindfulnessövning kan göra underverk för själen. I veckan lyckades jag känna djupt inom mig själv,
kände mitt eget energifält och upprepade mitt mantra: jag är så mycket mer än jag verkar , och allt
världens kraft och styrka vilar inom mig. Jag kände mig oerhört stärkt, och jag
önskar att alla hittade tillbaka till sig själv som jag håller på att göra. Det
känns så skönt att inte alltid reagera omedvetet och känna skam och skuld i
efterskott pga hur man betett sig. Nu kan jag många gånger fånga upp mig och
mina tankar innan det går för långt.
Men att utöva kärleksfull medkänsla med alla mina medmänniskor är
svårt. Vissa personer förtjänar inte det tycker jag. Men jag kanske kommer dit
någon dag. Vem vet?
Kommentarer
Skicka en kommentar