Jag har levt med yrselproblem ända sedan jag fick mitt första barn för snart 21 år sedan. Min vardag har i många år inneburit en kamp mot yrseln och allt vad den står för; golvet lutar, det gungar under fötterna när jag går och står och när jag rör mitt huvud fram och tillbaka hänger verkligheten inte med. De snurrar runt i huvudet när jag ska sova, ibland är varje enkel uppgift som ett oöverstigligt berg. Värst är när jag blir så yr att kroppen  att den reagerar med stress och panikkänslor, som fördubblar effekten och får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn eller springa bort från min egen kropp. Nu försöker jag acceptera och sluta streta mot. Jag har bara det här livet och jag har inte råd att önska att det vore annorlunda. Den makten har jag inte. Det här är min resa:

 

För ett år sedan ungefär skrev jag såhär i min dagbok:

Nu ska jag berätta för er hur mitt liv har varit senaste åren, och vad som lett till mitt beslut att göra en för mig drastisk förändring.

Min yrsel, mitt monster, som jag låtit bli en del av mig och som jag tillåtit styra mitt liv i så många år, är den väckarklocka som slutligen ruskat liv i mig. Den har tvingat mig att inse att jag inte lever det liv jag vill leva längre. Jag har skyllt på yrseln. Den har hindrat mig från att göra en massa saker, som jag egentligen har velat göra. Egentligen är den bara ett vagt symptom, en svag länk, en defekt, som jag själv förstärker och förstorar genom mitt sätt att tänka, handla och känna när den kommer på besök. Detta är någonting jag har vetat om i många , många år men känt mig oförmögen att göra något åt. Tills nu…

För ett år sedan började jag lite smått med mindfulness och jag insåg rätt snabbt att detta är nyckeln till många av mina problem. Mitt mentala brus, som jag ständigt befinner mig i, som hindrar mig från att vara här och nu med mina barn, mina vänner, min man, mig själv. Alla mina automatiska ,ofta aggressiva reaktioner på småsaker, som blir jättestora. Den inre oro och stress som jag levt med dagligen. Allt detta för att jag nästan enbart befunnit mig i mina tankar; ältat det som varit, oroat mig för det som ska komma, intalat mig att jag för att jag har min yrsel inte duger till någonting alls, inte kan göra det jag vill. Alla andra runt omkring mig lever det liv jag vill leva. Mina tankar föder yrseln, som bara blir värre och jobbigare , som i sin tur väcker ännu mer negativa tankar och den onda cirkeln är ett faktum.

Någonting händer i kroppen(yrsel)  vilket ger en känsla, som ger en tanke som leder till ett beteende, i mitt fall ofta undvikande. Nu när jag har lärt mig att det fungerar så är ett av mina mål att uppmärksamma mina reaktioner så ofta jag kan. Stanna kvar i känslan, uppmärksamma tanken ( om den är negativ försöka byta ut den mot en positiv direkt)  andas och låta kroppssensationen passera. För det har jag lärt mig genom kroppsscanning; allting förändras hela tiden i kroppen. Ingenting är konstant. Bara låt det vara och det passerar. Detta har gjort mig mycket lugnare och tryggare och helt riktigt håller yrseln inte i sig lika länge. Jag kan också fundera på i vilka situationer den uppstår; vad händer? Vad tänker jag just nu? Vad känner jag?

När jag har mycket yrsel blir jag förutom rädd ofta också arg och ledsen. Jag känner sorg över allt som jag tycker  mig förlora, som jag inte tycker mig kunna göra. Men mitt nya mantra är: ”Jag är mer än jag verkar vara, och all världens styrka och kraft vilar inom mig”

Jag har vantrivts mycket på mitt jobb senaste året. Vi har under en lång tid haft mycket konflikter i gruppen och jag har som skyddsombud försökt lösa dessa. Eftersom jag är intresserad av personlig utveckling, beteendevetenskap mm har jag nyfiket slukat böcker som jag tror ska kunna leda mig till en lösning. Men det är svårt att ändra på människor, att få dem att se saker på mitt sätt, där jag är i mitt liv. Vi har alla olika behov, är på olika ställen i livet och vi agerar oftast omedvetet  med invanda beteendemönster, automatiskt och reaktivt.  Det känns som att varje gång jag försökt lyfta upp problem, lösa dem, diskutera dem med förhoppning om att vi ska få en bättre arbetsmiljö har jag bara  försämrat den. Därför har jag beslutat mig för att enda sättet för mig att orka fortsätta jobba där jag är just nu är att göra allt för att ändra mitt eget sätt, bli mitt bättre jag, så som jag vill vara och hoppas att det smittar av sig och leder till att  åtminstone jag kan leva med mig själv.

Mina dagliga verktyg är:

-          Min egen bok där jag formulerat mina mål, affirmationer som ska hjälpa mig att komma ihåg vart jag är på väg. I den står att jag ska:

-          Meditera dagligen

-          Bli medveten om mina tankar. Man kan bara tänka en tanke i taget. Så när jag upptäcker en negativ tanke ska jag byta ut den mot en positiv.

-          Bli medveten om mina reaktioner och känslor .  Mina mantran  ” Jag är lugn. Jag är trygg. Jag är glad och positiv” ska hjälpa mig att vara balanserad och inte brusa upp i automatiska reaktioner.

-          Försöka vara i nuet så mycket jag kan. Inte älta det som varit eller oroa mig för i morgon.

-          Söka  efter skratt och glädje. Jag har en humorbok där jag skriver ner roliga historier varje dag för att locka till skratt. Jag har insett att jag skrattar alldeles för lite. Jag har även börjat se mer komedier. Jag har upptäckt att bara genom att gå omkring och le för mig själv sprider en glädje inom mig som förhoppningsvis smittar andra runt omkring mig. Om man känner sig ledsen eller arg och stoppar en penna i munnen så att det ser ut som att man ler blir man på bättre humör. Pröva själv!

-          Träna regelbundet och äta bättre mat för att må så bra som jag kan ökar mina förutsättningar att nå mitt mål.

 

Målet är att bli mitt bästa jag. Jag vill bli lugn, trygg, glad, kärleksfull och våga utmana mig själv.

Nu vet ni lite grann om vad jag vil åstadkomma och varför. Varje dag ska jag försöka reflektera över hur det har gått. Hur jag har mått och  vad som varit bra och vad som varit mindre bra. Misslyckanden hjälper mig att utvecklas.  Det är viktigt för mig att komma ihåg.

Nu börjar vi!