PANIK I NATTEN!

Nu är klockan snart tio på kvällen. Jag gick och lade mig före nio som vanligt men något ovanligt och obehagligt hände. Först när jag skulle somna så blev jag sådär stel i nacken som jag blir ibland och då ilar det upp mot huvudet och jag har svårt att sova. Typiskt tänkte jag och blev lite irriterad. Jag vet av erfarenhet att detta kan hålla mig vaken flera timmar. Jag tränade ganska hårt igår på gymmet och jag förstod att det kanske var en bidragande orsak. Men sen kände jag mig konstigt yr också. Kan bli sådär obehagligt yr när jag vänder mig i sängen då och då men nu kändes det läskigt. Jag gick upp och kände att det kändes obehagligt fortsättningsvis. Nej, sådär yr som jag blev förut. Jag blir alltid stressad och börjar gå omkring när jag känner såhär. Vet inte om det är någon slags fly-fäkta reaktion. Eller om jag vill kontrollera hur dåligt det är. Det lutar och drar när jag går och när jag tittar nedåt blir jag yr och måste titta upp igen. Få inte panik nu Ann. Det blir inte bättre av det. Jag vet ju det. Men tankarna far iväg såklart. Katastroftankar. Nu sitter jag här uppe och försöker lugna ned mig själv. Niklas gick och lade sig. Katten sover i fåtöljen bredvid mig. Diskmaskinen brummar. Annars är det tyst. Hur gör jag nu? Varför blev det såhär? Jag som har mått rätt så bra ett tag nu.

Det kändes som om det aldrig skulle gå över men tjugo i elva gick jag och lade mig och då kändes det mycket bättre. Jag sov gott i natt och idag har jag mått rätt bra ändå. Så livet skiftar. Ena stunden känns allting solklart och underbart för att i nästa kastas in i förtvivlan och rädsla och hopplöshet. Men trots att jag mådde så dåligt att jag fick ångest av det, så kunde jag hålla mig lugnare än tidigare. Det kanske beror på att jag är stel i nacken, eller på att jag gjort så mycket framsteg på sistone så att mitt ego vill bromsa mig. Vilket sätt vore bättre än det här liksom? Men nu är jag redan på väg. Jag vet att ta hand om mig själv och gå varsamt fram men inget stoppar mig. Jag är min egen trygghet. I mig finns någonting stort som jublar över mitt nya liv. När egot rynkar på näsan skrattar själen. Så är det. Jag får ha det i åtanke och vara tacksam för att jag mår bättre nu och livet fortsätter. Som det ju alltid gör….