Söndag den 17/3-2019

 MENTAL FÖRBEREDELSE!


Nu är det nära. Just nu känns det lugnt men jag antar att det kommer att kännas mer pirrigt i kväll och i natt, för att inte tala om i morgon på morgonen. Idag har vi ganska fullt upp så jag hinner nog inte tänka allt för mycket, vilket är bra. Vi ska kolla på stugan idag. Sen är det ju bugg, sen ska jag och Sofia se finalen i Farmen. Passar bra att det är slut nu när jag börjar jobba igen.

Jag har mer ont i knät. Vet inte varför, det har känts som om det blivit bättre och bättre på sistone. Eller är det bara min hjärnas spel för att distrahera mig från annat. Jag vet att jag inte borde fokusera så mycket på problem som jag fortfarande gör. Det måste vara ett beteende som sitter väldigt djupt. Nästan som en tvångstanke. Jag måste tänka, prata om mina besvär väldigt ofta. Varje morgon vaknar jag och klagar över knät, att jag sovit dåligt, är yr eller nåt annat som dykt upp. Sällan jag vaknar och ler åt världen. Det borde jag verkligen träna på. Det skulle nog göra stor skillnad för hur mina dagar blir.



Kommande veckor kommer att kräva mod av mig. Ett mod som kommer att leda mig framåt. Jag är där jag är för att jag utvecklat mig själv och vågar ta steg som krävs. När jag tänker på min situation just nu är det egentligen helt sjukt. Jag har fått ett jobb med en jättebra lön, helt sjukt bra lön, och vi kollar på en sommarstuga som ligger hyfsat nära och som vi får prova på att hyra i hela sex månader. Jag och Niklas kan cykla eller samåka framöver, vi tillhör samma bransch, jag har fler semesterdagar och får träna på arbetstid. Så sjukt. Allt detta har jag själv skapat. Möjligheter som har kommit till mig för att jag öppnat mig för dem och för att jag agerat och vågat. Plötsligt blir allting möjligt. Ingenting blir för svårt. Det här hade varit omöjligt för mig för några år sedan. Jag hade kommit upp med hundratals ursäkter. Nu, fastän i morgon ibland känns oöverstigligt pga hur jag har mått senaste tiden, så vet jag innerst inne att jag måste gå framåt, att jag kan och att det kommer att bli bra. Det blir som det är tänkt. Jag vet att detta är rätt väg. Universum har stakat ut vägen åt mig.



Stugan var jättefin och det kändes rätt att hyra av Annelie och det kändes som att hon tyckte det var rätt att hyra ut den åt oss. Vilket äventyr det kommer att bli. Att bli stugägare ett halvår. Vi åkte förbi pappa också och berättade efteråt. Jag tror han blev glad. Då får han ju komma och hälsa på i sommar. Ta en kaffe på altanen och njuta av älven och naturen, nära hemma. När vi kom hem hamnade jag i telefon med Anna-Karin. Vi har inte pratat på jättelänge så vi hade mycket att säga, men jag var tvungen att avbryta henne för att hinna hoppa i duschen innan buggen. Jag skyndade mig. Jag känner mig mycket mer stresskänslig nu än förra året, och att skynda sig får mig att må sämre. Jag sa på skämt till Niklas att vi kanske skulle stanna hemma från buggen bara i kväll. Kände att det hade varit skönt att bara vara ett tag. Igår var det ju också full fart hela dagen. Det nappade han på. Jag blev förvånad men det kändes rätt. Så nu satte jag på kaffe, tände mitt doftljus här nere och jag tänker inte ha dåligt samvete. Det var rätt beslut. Ibland måste man inte pusha sig själv. Ibland behöver man lyssna på sin kropp och knopp. Jag vet att det alltid är roligt att dansa när man väl kommer igång, men jag behöver den här sista lugna tiden känner jag, innan mitt nya liv drar igång.

I helgen har jag försökt vara här och nu och även om jag inte mår tipp topp och jag tidigare hade ältat och grävt ned mig i katastroftankar, så är jag stolt över mig själv för att jag har kunnat landa där jag är, njuta av det jag kan ( vilket är mycket upptäcker jag) och jag inser ju att mitt liv är riktigt fint och jag kan delta i det mesta på ett bra sätt. Jag behöver inte sucka och stöna inombords, klanka ned på mig själv, jämföra med andra och känna mig värdelös. Jag har insett att jag är ganska fantastisk. När jag pratade med Anna-Karin nyss så sa hon att hon tyckte att jag var så klok och att hon alltid brukade tänka på vad jag sagt efter våra samtal. Jag betyder något för någon. För många. Det måste väl ändå vara det viktigaste. Att man är betydelsefull, kan göra skillnad och få andra att må bra. Då mår man bra själv.



Nu ser jag fram emot att få åka till stugan. Göra den mysig, till vår lite mer, bädda och sen få vara där med familjen över en helg. Grilla ute, kanske köra lite skoter. Kanske kan vi fira påsken där, fira Adinas 20-årskalas där. Tänk hur allting faller på plats egentligen. Verkligen.