Fredag den 15/3-2019

 REFLEKTION!


Troligen min sista dag på Vattenfall. Min sista dag ensam hemma på dagarna. En konstig period, som nog aldrig kommer tillbaka. När jag ser tillbaka på den här tiden ser jag en tid i mitt liv när jag har mått dåligt, känt mycket oro och ångest och rädsla. Men också många stunder när jag har lyckats ta mig upp ur gropen, känt mig stark och trygg. Jag har läst många kloka ord, som har gett mig en vägvisare, verktyg att gå vidare. Jag har hittat tillbaka till min intuition. Jag förstår att min själ är odödlig och att jag går i en skola, varje dag, där jag genom upp och nedgångar i livet får mina lektioner. Mitt mål är att segla efter moderskeppet, min själ, så att jag mår bra och känner mig lycklig. Igår när jag var på stan och åt lunch med Maritha, kom Micke, en annan Vattenfallskollega och satte sig med oss. Vi satt länge vi tre och pratade och delade med oss av våra erfarenheter och jag mådde så bra. Kände mig så lycklig efteråt. Det som betyder något är mötet med andra människor. Det är det roligaste, den största utvecklingen för mig förra året. Nu har jag vilat upp mig, jag har laddat, fokuserat och jag vet vad min avsikt är, vad jag vill och vad jag ska fokusera på i mitt liv. Det finns så mycket att se fram emot i vår; kanske en sommarstuga dit vi kan åka på helgerna och loven, ett nytt jobb med nya vänner, nygamla vänner i Luleå, som jag vill hålla kontakten med och sen min familj, som växer och som jag ska göra allt för att visa hur mycket de betyder för mig. Den här tiden kan tyckas ha varit som ett väntrum, men att vänta behöver inte betyda något negativt och tråkigt. Att vänta kan betyda att ge sig själv ett andrum, tid att reflektera och fundera över livet, mina val och vart jag är på väg. Det är inte många som ges tillfället att göra det. Så jag är tacksam. Det finns en mening med allt; med den smärta som jag känt men framför allt med de framsteg jag gjort och den utveckling som det inneburit. Nu är jag redo!



Klockan är ett. Jag har tränat hemma. Duschat. Jag har pratat med Peder lite grann. Jag kommer att hålla kontakten med honom men jag vet inte om jag borde engagera mig så mycket i hur det är i Heden. Jag tror det bästa för mig blir att lämna det bakom mig. Att inte lägga mer energi på hur dåligt det är där. Den energin är ändå bara negativ. Den behöver jag inte. Nu ska jag fokusera framåt. Snart kommer familjen hem. Det blir middag och fredagsmys. I morgon har Sofia sammandrag hela dagen. På söndag får vi åka och titta på sommarstugan. Det blir superkul. Då kan vi börja planera för våren och sommaren i en egen stuga. Jag kan knappt fatta att jag står här i dag. Att få jobba inom försvaret såhär, samåka med Niklas, få mer semesterdagar, bättre lön och sen en sommarstuga på lån i ett halvår. Det är ju en dröm som gått i uppfyllelse. Eller är det attraktionslagen?