Tisdag den 3 juli 2018

Sitter hemma och jobbar idag. Det går bra. Har fixat i ordning ett rum åt mig som åtminstone provisoriskt fungerar rätt bra. Till hösten om jag ska vara kvar i Luleå vore det bra att ordna ett mer ergonomiskt ställe för mig att jobba på. Jag vet inte ännu hur det blir. Har varken hört bu eller bä från nåt ställe. Känner att jag kan tänka mig att vara kvar i Luleå om jag blir sedd mer och får tydliga mål och struktur på vad jag ska göra och framför allt får mer varierande och stimulerande arbetsuppgifter. Det är ingen av cheferna i min nya grupp som har berömt mig för mitt jobb där eller som ens vet vad jag gör. Därför känns det långtråkigt och meningslöst och jag trivs mest för att människorna där är trevliga och snälla. Men det ska bli ändring på det. Om jag blir kvar ska jag inte vara tyst. Jag ska begära tydlighet och mer feedback, kanske bli skyddsombud där. De behöver definitvit någon som tittar på hur folk trivs på sin arbetsplats. Det känns som om engagemanget över lag på kontoret är lågt. Man känner att man inte får vara delaktig, utnyttja sin fulla potential, blir hörd eller sedd. Viktiga behov för alla människor. Att få utnyttja sina talanger i arbetet är alldeles för sällsynt. Tänk vilka fantastiska resultat man skulle kunna få om människor fick det i större utsträckning. Att få vara kreativ och känna att man bidrar är ett stark existentiellt behov för oss människor. Om jag återgår till mitt gamla jobb måste saker och ting förändras ganska radikalt. Tänk att få planera verksamheten där och leda personalen. Jag har drömmar och mål. Jag kanske fortsätter att skriva på min bok. Skriver om de problem som finns med höga chefer, som trakasserar sina underställda och kommer undan för att ingen vågar göra något. Nåt som också förekommer hos oss har jag hört. Man måste kunna göra något åt sådana människor istället för att alla drabbade ska måsta fly och hitta sig något nytt.