Lördag den 30/10-2021 

Ja nu är jag hemma igen. Jag kom hem redan på tisdag kväll. Jag skulle egentligen ha stannat sista natten på patienthotellet för att de ville att magen skulle komma igång innan, men jag kände mig bara ensam och utelämnad där så jag fick tillstånd att åka hem istället. Magen hade börjat att mullra lite grann så den var på gång.

Hela den här veckan har varit lång och jobbig. Jag har haft ont och mått illa och det har varit en pers verkligen. Men nu börjar jag känna mig piggare äntligen. Jag kan vara uppe och gå, sitta och se tv i fåtöljen, äta normalt och sova bättre.

Min operationsberättelse: 

Som jag skrivit tidigare så blev operationen framflyttad från halv åtta till ett ca. Så det blev en lång väntan i ett tråkigt rum med bara en säng och jag. Det var knappt någon som kom in och såg till mig förrän det började närma sig min tur. Då blev det plötsligt bråttom. Jag fick byta om, kissa, ta ut linserna och lägga mig i sängen, som de sedan skulle rulla ned till operationen. Jag hade precis innan fått lite dropp eftersom att jag inte ätit på så länge och jag fått svimningskänsla. Jag är förvånad över att jag under hela dagen känt mig så otroligt lugn. Även när jag var på väg till operationen, som jag gruvat mig så mycket för så länge, kändes det helt ok. Jag var samtidigt glad över att det var dags och jag skulle få göra bort det. När vi rullade in till operation möttes vi först av två sjuksystrar, som hjälpte mig över på operationsbåren. De var så otroligt gulliga och snälla och omtänksamma. Det kändes jättebra. De satte på mig lite infarter och kopplade på mig diverse utrustning för övervakning och rullade in mig i själva operationssalen. Det var ljust av alla lampor, precis som man sett på tv faktiskt. Där stod ytterligare två sjuksköterskor. De var också varma, omtänksamma och varsamma. Jag kände mig så lugn av dem. Narkossköterskan berättade vad hon skulle göra och jag fick förbereda mig för ryggmärgsbedövning. Efter det fick jag andas syrgas. Jag minns att jag tänkte att jag kommer nog aldrig att somna, för jag kände inget konstigt alls. Men de hade inte börjat pumpa in narkos i venen ännu. Så fort de sa att de hade gjort det så kände jag hur jag sakta domnade bort liksom. Det kändes skönt. Jag var glad att jag somnade fort.

Jag vaknade till liv på uppvaket. Kom inte ihåg exakt hur det kändes vid uppvaknandet men det tog ett tag innan jag fattade var jag befann mig. Det pep i maskiner och folk gick förbi min lilla vrå. En manlig sjuksköterska hade nog hand om mig för han stannade upp och pratade med mig, frågade hur jag mådde. Jag kände mig oerhört yr så fort jag försökte vända på huvudet och efter en stund började benen att skaka okontrollerat. Jag tror att det var någon sorts stressreaktion. Jag fick lite morfin och direkt lade benen sig stilla ned på bädden. Jag låg nog en dryg timma där. Jag mådde inte alls illa så jag kunde både äta en renklämma och dricka festis. Då kände jag mig genast piggare. Yrseln lättade och när två sköterskor från min avdelning kom för att hämta mig så kände jag helt ok. Jag var lättad att det var över och även om jag inte fått någon detaljerad redogörelse över hur operationen hade gått, så kändes det som om det hade gått bra. Jag hade ett sår i nedre delen av magen som inte gjorde jätteont.

När jag kom in till avdelningen ringde jag Niklas på en gång. De hade väntat på att jag skulle höra av mig. Klockan var nästan sju och jag hade åkt in på operationen klockan tolv. Senare på kvällen låg jag och min rumskompis, som genomfört samma operation som jag, och pratade till sent. Vi upptäckte  att vi hade jobbat tillsammans på Stadshotellet i Luleå för ca 30 år sedan, så vi hade t om gamla minnen att prata om.  Jag halvslumrade på rygg hela natten, men jag hade inte så värst ont så jag var glad, tacksam och lättad.

Morgonen därpå var en lång väntan. En väntan på frukost, en väntan på att de skulle komma och ta bort katetern så att jag kunde gå och prova kissa själv och en väntan på ronden och ett första samtal med läkaren efter operationen. Jag kunde kissa själv, även om det gjorde väldigt ont och krävde en del muskelkraft. Faktum är att det gör fortfarande ont att kissa, en vecka senare. När läkaren äntligen kom in för att prata fick jag en överraskning som jag inte förväntat mig. Hon berättade att innan de öppnat mig förberett sig på ett enkelt ingrepp på en kvinna som aldrig tidigare opererat sig, som var smal och bara skulle operera bort livmodern. Men de blev förskräckta när de öppnade mig och såg att jag hade massor av ärrvävnader och sammanväxningar. Myomet, som var stort, hade fått livmodern att vrida sig och klämde fast ena äggstocken. Den andra äggstocken var full av endometrios och sammanväxningar. Sen när de skulle ta loss livmodern så upptäckte de att den växt samman med tarmarna. De fick tillkalla kirurg akuten för att lösa detta. Operationen tog 145 minuter och de fick även ta ut mina äggstockar, som inte var något att ha kvar. Så förutom att det blev komplicerat, även om det tack och lov gick bra, så fick jag inte behålla mina äggstockar som skulle hindra mig från att komma in i klimakteriet på en gång. Nu måste jag använda östrogenplåster, som jag fått utskrivet. Det var mycket att ta in. Jag kände mig liten, vilsen, rädd och frågande när läkaren gick iväg. Vad betydde detta? Varför såg det ut såhär inuti mig? Att jag inte haft mer problem?

 

Nu en vecka senare sitter jag och skriver här i min fåtölj. Jag är uppe och går men sitter mest framför tv:n eller ligger och vilar i sängen. Allt läker fint men jag har såklart ont när jag rör mig och är uppe och går. Jag har inte börjat östrogenbehandlingen ännu. Jag prövade ett plåster förra tisdagen men jag kräktes hela onsdagen, vilket inte var så smidigt när jag var nyopererad och allt så vi bestämde tillsammans med min läkare att skjuta på behandlingen till i veckan. Jag ska ringa gyn på onsdag och ställa lite frågor som jag har angående plåstren och min operation. Man funderar ju vad som kommer att hända nu när all hormonproduktion plötsligt har upphört. Kommer jag att vakna som varulv i morgon? Typ så känner jag mig.