Lördag den 29/5-2021 

Sitter här i stugan. Det blåser lite ute, ingen sol ännu och bara några grader. Men de har lovat lite bättre framåt lunchtid så vi sitter här inne jag och Niklas och bara myser. Jag skriver inte så mycket just nu. Jag vet inte vad det beror på men ibland har jag inte lika stort behov. Kanske för att jag mår rätt bra. För mig är skrivande som en terapi. Jag pratar med mig själv och kommer alltid fram till något klokt när jag tycker mig ha hamnat i problem och huvudbry. Livet känns ganska lätt och roligt och det är bara en månad kvar till semester nu. Jag hoppas verkligen på en varm och solig sommar. Hade varit så underbart. Ibland undrar jag varför jag bor här uppe där det är så kallt och mörkt och där somrarna ibland regnar och blåser bort medan man tappert och hoppfullt väntar på att det ska vända. Helt plötsligt blåser det höstvindar och man inser att det var den sommaren det. Men det är nåt speciellt med ens rötter. Jag hör hemma här och det bekanta är det trygga hur mycket man än längtar efter variation och spänning ibland. Det går över. Man får inte haka upp sig på vädret helt enkelt. Inte för att det är enkelt men det skulle helt klart göra livet betydligt enklare om man klarade av det. Inställningen till livet och det som man inte kan påverka är nog det som har störst betydelse i hur lycklig man är i livet. Det är också något som man ständigt får jobba med.

Igår kväll när barnen hade åkt hem och vindarna mojnat gick jag och Niklas ut och satte oss vid en brasa. Det var magiskt att sitta bredvid älven och bara tyst iaktta fåglarna i skogen och på vattnet och titta in i eldens förtrollande kraft. Där och då är allting perfekt och jag känner mig så tacksam och lycklig.