Torsdag den 9 augusti 2018

 MITT SYFTE!


De tre frågor som jag ställer mig när jag mediterar just nu är: Vem är jag? Vad vill jag på riktigt? Vad är min mening i livet? Hur kan jag hjälpa till?

Mitt syfte tror jag är att med allt som jag lärt mig sista åren, att vara närvarande, att lyssna på sig själv, attraktionslag mm, finnas där för mina barn nu när de växer upp. Att ge dem vingar och ändå vara närvarande när de behöver mig. Jag vill ge dem självkänsla. En förmåga att lita på sig själv och sina färdigheter. Är det någonting som jag behöver arbeta med så är det att tro på mig själv, att jag kan lösa problem och situationer som jag hamnar i. Jag lutar mig ofta mot andra. Niklas har blivit en enkel lösning på många av mina problem. Han har löst dem åt mig. Därför känner jag mig ofta så vilsen och otrygg i nya situationer. Jag litar inte på att jag kan ta hand om mig själv riktigt. Det vill jag inte att mina barn ska känna. Jag vill ge dem möjligheten att se sin egen storhet. Om inte det är en bra mening med livet så vet inte jag.

Sen slog det mig plötsligt när jag satt ute på altan i solen och blåsten alldeles stilla, att jag har världens chans nu i höst att utveckla mig själv. Att göra saker som jag inte vågat, prova nya saker, lära mig nya saker. Bara då kan jag börja lita på mig själv. Inte om jag står kvar och stampar innanför min egen mur. Jag måste över den. Flera gånger. Sen kan jag krypa tillbaka innanför muren och känna mig stolt över mig själv. Om jag får fortsätta på Dokumentation kan jag ta det som en utmaning; att lära mig så mycket som möjligt, att bli så bra jag kan, ta chanserna att kanske resa som jag tycker är läskigt, prata med folk i telefon, som jag är rädd för. För att jag tror att de kan så mycket mer än jag och lilla jag kan ändå inte hjälp dem. Jag kan. I små steg. Framåt. Det kom jag på när jag satt på altanen alldeles själv just nu.