Söndag den 12/9-2021

 LÄNGE SEN NU!

Nu är det jättelänge sedan som jag skrev något. Ofta brukar det betyda att jag mår rätt bra och har fullt upp med livet. Jag skriver mest när jag mår sämre och behöver få det ur mig. Men såklart går livet upp och ned och ska jag sammanfatta sista veckorna så har det flutit på. Det är inget stort som har hänt. Vi har varit i stugan som vanligt på helgerna. Nu håller vi på att göra höst på gården och vi har fortfarande kvar att ta upp bryggorna och båten, ett projekt som blir spännande. Åtminstone vad gäller de tunga bryggorna, som vi aldrig dragit upp tidigare. Sen paddlar vi. Jag älskar det. Förra helgen var magisk. Jag och Niklas var där själv för att mestadels jobba, men på mornarna var det spegelblankt som det brukar på älven. Det var kallt, bara några enstaka grader, men känslan att paddla fram över den tysta, stilla älven som att man själv vore en del av vattnet och inte nåt som flyter ovanpå är så underbart. Vi såg sjöfåglar som gjorde sig redo för vinterflytten och man kan smyga fram ganska nära om man bara låter kajaken glida sakta fram. Det var ett toppenbeslut att köpa torrdräkter så vi kan förlänga säsongen. När isen lägger sig kommer jag att börja längta till den släpper igen.

i

Just nu sitter jag på ett ställe långt bort från stugan. Jag är nämligen i Stockholm hos Adina och Simon och hälsar på. Jag ska jobba i Enköping måndag till onsdag så då passade jag på att åka lite tidigare. Det var nära att resan inte höll på att bli av p ga förkylning. Jag blev smittad av Sofia och i onsdags kände jag hur jag började få ont i halsen. På torsdag kände jag mig hängig och risig och förkyld och tänkte att jag kan ju inte åka iväg nu. Pandemin fortsätter men den sista september släpper vi på de flesta restriktioner och livet går sakta tillbaka till det normala. Men blir man förkyld måste man fortfarande testa sig, även om man är dubbelvaccinerad, och är det inte covid måste man ändå stanna hemma tills man är symptomfri. Detta för att inte smitta andra med en vanlig förkylning. Den som blir smittad måste ju också testa sig och stanna hemma, vilket inte är så kul. Men i det här fallet har jag åkt efter att ha testat mig negativt såklart men inte helt återställd. Jag låter mer förkyld än jag är men jag tror inte att jag smittar värst längre.

 

Natten mot igår innan jag skulle flyga sov jag dåligt. Jag vaknade klockan halv två och började oroa mig inför resan, jag funderade över om jag tagit rätt beslut för jag kände ju fortfarande av min hals. Till slut var jag så mycket upp i varv att jag inte kunde somna om. Då stressade jag upp mig över det och att min förkylning såklart inte skulle bli bättre nu när jag inte sov heller. Så typiskt mig😊

Men jag åkte som sagt iväg i alla fall. Vi hade en trevlig dag igår. Jag och Adina gick på stan och strosade. Sen åkte vi till St eriksplan där jag kommer ihåg en indisk restaurang jag ätit på en gång. Vi stannade till på en annan uterestaurang först där vi drack ett glas vin och delade på en charkbricka.

Jag var jättetrött på kvällen men tog ändå mina allergi/sovtabletter innan kvällen. Jag hade trots detta lite svårt att komma till ro. Kände mig orolig. Det är länge sedan nu som jag sov själv, reste iväg själv och aldrig efter mina sömnproblem som jag haft sista året. Pandemin har verkligen gjort mig och säkert många andra också lite för hemmatama och det blir en utmaning att at ta sig ut och resa och träffa folk igen. Men det är behövligt och jag ser det verkligen för vad det är; en utmaning som jag själv valt att göra för att växa. Det var därför jag tummade lite grann på reglerna för att komma iväg. För att jag behöver det. Det hade varit så lätt att ställa in, stanna hemma och tagit det säkra före det osäkra. Men det är det som är skillnaden med mig i dessa dagar. Jag gör inte längre så. Märker jag att jag undviker eller begränsar mig för att det skrämmer mig, men samtidigt innerst inne vill, då övervinner jag rädslan och det är lika härligt varje gång. Min nästa utmaning blir helt klart operationen. Även om den är viktig så är det ändå ett val. Jag kunde ha valt att inte göra den och stå ut med mina problem. För visst har jag tänkt många gånger att – Men det är inte så farligt, jag blöder ju bara mycket i några dagar varje månad, det kan jag stå ut med, jag är ju ändå snart i klimakteriet.

Men det är bara ursäkter. För att jag är rädd. Jag menar ju inte nu att man ska hoppa på saker som en operation bara för att övervinna sina rädslor, i det här fallet så kommer det nog att hjälpa mig oerhört mycket till ett rikare liv på många sätt. Då är det värt det. Man kan alltid hitta på ursäkter till allt. Hjärnan är fantastisk på det. Det är faktiskt det den gör hela tiden. Försöker skydda mig mot uppkomna faror, som en operation med något okänd utgång och resor bort från tryggheten.

Adina har en tavla i sitt kök med texten: ”The world is a book, and he who stays at home reads only one page.” Så är det.