Fredag den 13 maj 2022

 

Det är konstigt hur allt faller på plats. Precis som att lägga ett pussel från min barndom som jag lagt hundratals gånger redan. Det går lätt och känns rätt. Idag blev jag erbjuden jobbet som masterdataspecialist som jag och trvå andra på min sektion har sökt. Jag var helt övertygad om att jag inte hade någon chans alls eftersom de andra två både har jobbat mycket längre än jag har och deras arbetsuppgifter idag innefattar mycket mer ansvar och kompetens än mina. De borde båda redan ha tilldelats en tjänst som specialist för de arbete de gör så för mig och många andra var jag nog ingen konkurrens ens. Men min chef kallade in mig i morse och överraskade mig helt och hållet med att avslöja att hon tyckte att jag skulle få tjänsten. Hon hade pratat med andra ( hon avslöjade inte med vilka) och tyckte att jag var duktig och noggrann och att hon trodde på mig. Det skulle såklart innebära att jag måste ta ett kliv framåt. Jag fick på mig några timmar att fundera. Många tankar snurrade i mitt huvud. Min första tanke var att jag naturligtvis inte kunde tacka ja. Jag som är så okunnig och saknar kompetens som de andra helt klart besitter kan ju inte tacka ja till detta. Sista tiden har jag verkligen förminskat mig själv och känt mig okunnig och trög på många sätt. Jag ringde hem till Niklas för att få lite råd. Han tyckte att jag skulle gå ut på en promenad och prata med Adina eller en kompis under tiden. Det var en bra ide tyckte jag. Jag pratade länge med Adina och jag kände mig helt övertygad om att tacka nej ända tills hon frågade mig vad jag själv skulle råda en vän som hamnat i samma dilemma som jag. Jag svarade utan att tänka: - Självklart ska du inte ducka för möjligheten att utvecklas och anta en utmaning. Om du inte tar chansen kommer du fortsätta att förminska dig själv och det förtjänar du inte. För att gå framåt så måste du våga. 

När jag sa detta kände jag i hela mig att detta är precis vad jag måste göra. Jag måste välja att våga utmana mig själv. Jag måste tro på mig själv. Lita på att jag kan. 

Jag tackade ja till tjänsten. De andra två blev såklart besvikna, men inte på mig, och vi har pratat och de har gratulerat mig. Det känns skönt men jag lider ändå med dem. 

Jag kommer att få mer i lön. Det här känns helt konstigt men samtidigt litar jag på att det är en del i min plan. Att allt händer av en mening och att jag är en del i att skapa den meningen. Så galet spännande.